Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/12

Hon amputerade sin fot — nu spraymålar hon coola proteser

Det som inte dödar härdar. En sliten gammal klyscha. Men i Emelie Roslund Grönlunds fall stämmer den sällsynt bra. Hon föddes utan vadben och har amputerat sin ena fot. Nu kör hon gruppträningspass nästan veckans alla dagar.

– Träningen betyder väldigt mycket för mig nu. Jag blir nästan galen om jag inte får träna, skrattar Emelie Roslund Grönlund från Laholm.

En utveckling ingen i familjen, inte minst hon själv, såg framför sig för bara några år sedan.

Stödskena redan som liten

Emelie är nämligen född med en funktionsvariation som heter dysmeli (se faktaruta), vilket i hennes fall innebär att hon saknar vadben. Redan som liten bebis fick hon en så kallad ortos, en slags stödskena som fick agera det vadben hon inte har för att kunna gå.

– Ortopedingenjören som gjorde hennes första skena sade att ”där kommer ni att få en envis liten person”. Och så har det blivit, skrattar Emelies pappa Andreas Roslund.

Emelie Roslund Grönlund efter en av alla sina operationer. Bild: Privat
Emelie Roslund Grönlund efter en av alla sina operationer. Bild: Privat

Någon gång i sjuårsåldern opererade man in en ställning som fästes med skruvar i skelettet, med hjälp av den skulle Emelie helt enkelt skruva ut benet någon liten millimeter i taget.

"Det var jobbigt för att det gjorde ont och för att det hela tiden hände en massa dåliga grejer.”

En långdragen, smärtsam procedur som dessutom förde med sig ett gäng besvärliga infektioner.

– Det var jobbigt för att det gjorde ont och för att det hela tiden hände en massa dåliga grejer. Och så var det ju tråkigt eftersom jag inte kunde vara med på samma sätt.

Bara ett par år senare var det dags att göra samma sak igen, men den här gången på lårbenet. Ännu ett år utan lek, bad och stojigt kompisbus.

Emelie visste vad hon ville

När hon var sisådär tretton år kallades hon och familjen till ett möte där man skulle diskutera hur behandlingen av Emelies funktionsvariation skulle hanteras i framtiden. Hon ställdes inför två val. Antingen ännu en operation för att förlänga benet med allt vad det innebar, eller också en amputation av foten. Hon sade ingenting då. Och under en längre tid behöll hon sina funderingar för sig själv.

”Jag sade bara att jag har bestämt mig för att amputera, och det ska vara gjort så att jag kan följa med till Auschwitz på skolresa.”

Men själv visste hon innerst inne ganska direkt vad hon ville. Hon läste på om fantomsmärtor och risker och hur lång tid det skulle ta att återhämta sig. Allt för att försöka skapa ett så bra beslutsunderlag som möjligt. Och en alldeles vanlig dag när hon precis börjat nian skulle hon och pappa till Maxi för att handla.

– Jag sade bara att jag har bestämt mig för att amputera, och det ska vara gjort så att jag kan följa med till Auschwitz på skolresa, säger Emelie.

Emelie Roslund Grönlund är på väg ut på ett av alla sina träningspass. Bild: Jari Välitalo
Emelie Roslund Grönlund är på väg ut på ett av alla sina träningspass. Bild: Jari Välitalo

Rakt, enkelt och utan krusiduller. Hennes föräldrar berättar att de kände lättnad över att Emelie var så tydlig med vad hon ville.

Smärtsam tid efter operationen

Alla tidigare operationer, infektioner och andra bakslag har gjort henne ganska luttrad. Visst var hon nervös inför operationen, men samtidigt var hon förväntansfull inför den framtid som väntade.

– Äntligen skulle jag slippa operationer i framtiden, säger Emelie Roslund Grönlund.

"Stövlar har jag verkligen inte kunnat ha. Så det var något jag längtade efter. ”

Den första tiden efter operationen minns hon som i ett töcken. Smärtorna var fruktansvärda och morfinet gjorde att hon mådde konstant illa. Men sedan gick det fort. Bara någon månad efter operationen började hon prova att gå med protes. En konstart hon behärskade nästan från start.

– Jag satte det nästan direkt, jag tror att det beror på att jag nästan alltid gått med ortos, säger Emelie.

Men bättre funktion och bättre gång var inte det enda. En annan grej hon längtade efter var ett par riktigt coola, snygga stövlar.

– Stövlar har jag verkligen inte kunnat ha. Så det var något jag längtade efter, förklarar hon.

Stark av att klara nya saker

Nu, några år senare, har hon på ett sätt fått ett nytt liv. Plötsligt kan hon träna och hon kan träna hårt och mycket. Fyra, fem, ibland till och med sex dagar i veckan, hänger hon på gymmet. Hon kör alltifrån bodystep till sh'bam.

– Det har haft väldigt stor betydelse för mig att instruktörerna har behandlat mig som alla andra. Jag tror att det har gjort att jag själv också tror att jag kan.

Eftersom hon haft ortos och gått lite konstigt i hela sitt liv är hon van att bli uttittad. Å ena sidan störigt å andra sidan förståeligt, kan man sammanfatta hennes åsikter om det. Men hon säger också att om man undrar, då är det bästa att helt enkelt fråga.

– Jag bryr mig inte så mycket. Men ibland är man inte på humör, och det värsta är vuxna som verkligen stirrar. Barn är oftast mycket bättre, vill de veta något så frågar de.

Även om hon ibland kan bli trött på att alltid synas i mängden så är det ändå ingenting hon bryr sig om. Inte i grunden. Shorts, kjol eller träningskläder spelar ingen roll. Det hon känner för, det åker på.

– Jag skulle aldrig låta bli att ta på mig shorts till exempel bara för att man inte ska se min protes.

Emelie Roslund Grönlund har använt sina erfarenheter och gjort proteser under sitt specialarbete på gymnasiet. Proteserna föreställer tre delar i processen efter amputeringen. Först att folk stirrar och kommenterar, därefter handlar det om de fantomsmärtor som kan uppstå – och sedan om en stark tjej med massvis med vikt på axlarna. Bild: Jari Välitalo
Emelie Roslund Grönlund har använt sina erfarenheter och gjort proteser under sitt specialarbete på gymnasiet. Proteserna föreställer tre delar i processen efter amputeringen. Först att folk stirrar och kommenterar, därefter handlar det om de fantomsmärtor som kan uppstå – och sedan om en stark tjej med massvis med vikt på axlarna. Bild: Jari Välitalo

Snarare tror Emelie Roslund Grönlund att det kan ha blivit lite tvärtom. I tonåren när många tänker väldigt mycket på sitt utseende, funderar på hur man uppfattas, vem man är och så vidare, har Emelie inte alls brottats särskilt mycket med den typen av existentiella frågor och tankar.

–Jag tror att det handlar om att jag vet att alla är olika, så jag har inte behövt fundera så mycket över det.

Med bra inställning klarar man mycket

Nu hoppas hon att hennes inställning ska kunna hjälpa andra att inse att det faktiskt kan bli bra även om livet tar lite krokigare vägar. Ett sätt för henne att uttrycka det är via sin konst. Istället för ett vanligt examensarbete har hon har gjort spraymålade proteser som uttrycker tre viktiga faser som hon själv gått igenom i samband med amputeringen. Först stirrandet, sedan fantomsmärtor och nu en stark tjej med massvis av vikt på axlarna.

– Väldigt mycket går om man vill. Mitt självförtroende har verkligen vuxit genom träningen, säger Emelie.

Emelie Roslund Grönlund

Ålder: 19 år.

Bor: I Laholm.

Yrke: Går sista året på bild- och formprogrammet på Sturegymnasiet i Halmstad.

Fritidsintressen: ”Mina största fritidsintressen är konst och träning. Jag älskar att träna gruppträningspass och de jag går på regelbundet är bodypump, bodystep, bodyattack och Bodycombat, och ibland även på sh’bam på Träningverket här i Laholm. Jag gillar att skapa konst både digitalt och för hand.”

Drömmer om i framtiden: ”Jag hoppas få jobba med något kreativt som jag verkligen brinner för. Att fortsätta röra på mig mycket och kunna inspirera människor.”

Dysmeli

Dysmeli innebär att man saknar en mindre eller större del av handen, foten eller benet sedan födseln. Varje år föds ungefär 60 barn i Sverige med någon form av dysmeli. Skadan uppstår någon gång under fosterstadiet. Ännu vet man inte varför vissa barn drabbas, men man vet att det finns viss ärftlighet med i bilden. De funktionsvariationer som uppstått kan behandlas med alltifrån operation till träning och olika former av hjälpmedel.

Fantomsmärtor

Efter att man amputerat en kroppsdel kan två olika typer av fantomsensationer förekomma. Dels kan man känna fantomkänsla, vilket innebär att man har en känsla av att den amputerade kroppsdelen finns kvar. Känslan kan uppstå i form av domningskänslor, värme, kyla eller stickningar till exempel.

Man kan också känna fantomsmärta, som innebär att patienten känner smärta i den kroppsdel som inte längre finns kvar. Smärtan kan ha många olika uttryck; den kan kännas skärande, huggande eller stickande.

Vissa patienter upplever ständig smärta, medan den kommer och går för andra. I vissa fall försvinner smärtan helt en tid efter amputationen medan andra patienter kan uppleva smärtan som invalidiserande.