Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Filmaktuell. Staffan Hildebrand är inte orolig över att hans kommande film Rötterna från röda ska skapa ilska och debatt. "Jag tänker inte så. Jag gör något som jag hoppas att ungdomarna tycker är okej."

Hildebrand laddar för ny ungdomsfilm

Mer än 30 år har gått sedan G – som i gemenskap gick upp på biograferna. Under tiden har regissören Staffan Hildebrand följt utvecklingen av aids och hiv. Nu är han redo att ta sig an sin nästa ungdomsfilm – Rötterna från röda.

Samhällsengagemanget har hängt med sedan ungdomsåren, berättar Staffan Hildebrand. Men till skillnad från sina borgerliga föräldrar, blev Staffan socialdemokrat.
– Pappa var brandchef på Östermalm och vi bodde på brandstationen. Där huserade även brandmännen och de var ju arbetarklass och övertygade socialdemokrater. Jag blev starkt påverkad av dem. Min mamma ville att min kompis Carl Bildt skulle tala mig tillrätta. Men han sa bara – "Nej, Staffan måste få välja själv".
– Jag och Carl är fortfarande vänner. Vi respekterar varandra, men till skillnad mot honom har jag aldrig gillat debatter. Min grej har varit att göra film och skapa opinion.
För biopubliken är Staffan Hildebrand mest känd för sina ungdomsfilmer: G – som i gemenskap, Stockholmsnatt och Ingen kan älska som vi. Men sedan 1986 har han följt utvecklingen av hiv och aids. Det började med att han fick en förfrågan från Karolinska sjukhuset om att dokumentera den då nya och farliga sjukdomen.
I år fyller projektet, som heter Face of aids, 30 år och Staffan Hildebrand har hunnit med ett 40-tal filmer från ungefär lika många länder om allt från den första svenska patienten som fick en aidsdiagnos till dagens syn på sjukdomen.
– Det är stor skillnad. Nu pratar man om det på ett helt annat sätt. I början dog alla. Det fanns inga mediciner och folk var rädda för bögar, prostituerade och knarkare. I dag tar unga gaykillar bromsmedicin i förebyggande syfte innan de går ut, trots att de inte är smittade.
Dokumenteringsarbetet fortsätter så länge som det finns nya saker att berätta om. 
Samtidigt har det blivit dags för ny ungdomsfilm. Den här gången utspelar den sig på röda linjen i Stockholms tunnelbana, den som går från invandrartäta Norsborg till höginkomsttagarnas Östermalm och Karlaplan.
Handlingen är ett relationsdrama mellan tre ungdomar: En muslimsk tjej, hennes expojkvän som också är muslim och en etnisk svensk kille. Det blir också kontroverser mellan de olika kulturerna.
– Jag vill göra ett statement i integrationsdebatten utifrån ett ungdomsperspektiv.
Kommer det finnas några likheter med dina andra filmer, G och Stockholmsnatt?
– Ja, i stort handlar den om samma saker – kärlek, sexualitet, rädsla att bli utanför och inte höra till. Gemenskapen är viktig.
– Sedan vet jag att jag kommer rakt in i en het debatt igen. Med de tidigare filmerna handlade den om knarket och våldet – nu är det integrationen. Det kommer kunna bli samma ilska och energier, men det är också positivt.