Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Taggar ner. ”Jag har inget behov av att bråka längre, och orkar inte heller. Någon annan får ta över. Jag efterlyser unga skribenter som inte är så rädda för högheterna”, säger Alex Schulman.

”Hela jag är ett grävprojekt”

På tio år har Alex Schulman gått från att vara bråkig bloggare till hyllad podcastare. Men utgångspunkten har alltid varit densamma - det egna livet.

– Det är ju det jag gör, gräver och gräver i mig själv. Krönikor, podcast eller böcker - allt är ett grävprojekt.

De senaste tio åren har det rullat på ordentligt i Alex Schulmans karriär. Från sajten Stureplan.se där han startade bloggen ”Att vara Alex Schulman”, i vilken han drev med kändisar och kollegor. Vidare till Aftonbladet där bloggen fortsatte i samma anda och snabbt blev landets största, mest älskade - men också mest hatade. 2007 stängdes den ned efter en våldsam debatt om nätmobbning.

Sedan dess har han startat fler bloggar, fortsatt som krönikör i Aftonbladet, blivit tvåbarnsfar och skrivit romaner. Den senaste, ”Tid - Livet är inte kronologiskt” som kom i höstas, skrev han tillsammans med Sigge Eklund med vilken han även har podcasten ”Alex och Sigge”. I mitten av mars i år firar de sitt 200:e avsnitt med en turné.

Vad skulle du säga är ditt syfte med podcasten?

– Den är det viktigaste jag har. Det är här jag kan uttrycka mig, men det är också en viktig inkomstkälla, ett jobb. Vi förbereder oss extremt mycket. Man skulle kunna tro att det är två sköna grabbar som sitter och snicksnackar, men för oss är det är något helt annat. Vi jobbar två dagar med manus, spelar in fyra timmar som sedan klipps ned till en timme. Det är spännande.

Ämnena bygger oftast på det självupplevda. Alla skrymslen och vrår - bra som dåliga - kan vara en källa till en krönika, en roman eller ett podavsnitt.

– Det är det allting handlar om. Jag gjorde det redan 2006 med bloggen och jag gör det fortfarande. Det är inte alltid jag lyckas, men om jag genom att skriva om mitt eget mänskliga beteende kan få andra att känna ”så är jag också och det är ingen fara”, då är det en vinst.

Hur har du förändrats under de senaste tio åren?

– Ganska mycket tror jag. Förut var jag bråkig och konfrontativ. Hade behov av att sticka hål på vår samtid, häckla kändisar och säga: ”titta vad knasiga och fåniga de är”. Det gör jag inte längre. Dels för att jag har fått barn, dels för att jag är gammal. Jag orkar inte helt enkelt. Att alltid gå i polemik är slitsamt. Skulle jag göra samma sak nu är det lätt hänt att man råkar slå nedåt, och då blir det bara obehagligt. Samtidigt vill jag inte förlora det helt.

Att fylla 40 år har där- emot ingen större betydelse, tycker han. Vuxenheten har han inte fått med åldern utan med sina barn, och då handlar det om ansvaret för dem.

– Sedan går de och lägger sig, det blir tyst i huset och man tänker att man ska busa till det och tar en öl. Då är man ung och galen igen, och kan kolla på vilken dokumentär som helst på SVTPlay. Man har aldrig varit vildare.