Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hasse fyller hundra

Snart blir det 100-årskalas på Östergården i Varberg. Hans Norrman viftar bort de sedvanliga frågorna med ett nytert: äsch, det är väl ingenting att fylla 100, det är det ju många som gör numera.

Nåja, hur man än vänder och vrider på saken är 100 år en aktningsvärd ålder. Men Hans Norrman verkar oförskämt pigg, sånär som på lite dålig hörsel. Och glimten i ögat går inte att ta miste på. På Östergården har han bott i knappt ett år.

– Vi flyttade hit tillsammans min hustru Svea och jag. Men vi fick bara två månader innan hon gick bort, säger Hans och ser ledsen ut. Svea var mitt allt i livet, hon var en underbar kvinna. Vi hade så roligt tillsammans.

Några barn blev det aldrig för Hans och Svea, men gudbarnet Lena (dotter till Sveas syster) tittar till Hans så ofta hon kan, och det gör även andra släktingar och vänner.

– Det är tack vare besöken som jag känner lust att leva. Det är viktigt att ha något att se fram emot i min ålder.

Hans Norrman är född i Kristianstad, men flyttade till Varberg i sexårsåldern. Det var vid skolstarten han gjorde sin konstnärliga debut, ett intresse som sedan skulle följa honom genom livet.

– Jag minns att fröken bad oss rita av en skål med frukt. Och jag vet inte vad som tog åt mig men jag ritade konturerna utifrån mitt eget huvud, det stämde inte alls med verkligheten. Så jag var jätterädd att få en utskällning, men istället fick jag beröm. Mest av alla, säger Hans och skrattar gott.

Efter skolan fick Hans, som så många andra på den tiden, anställning på Monark. Mest jobbade han i lackeringen, målade dekorationer på cyklarna. På fritiden var det ett helt annat sorts måleri som gällde. Olja på duk, penslar och staffli. Under en lång period ägnade sig Hans Norrman åt att måla landskap. Men så småningom kändes vyerna slitna och hans uttryck tog sig andra, mer abstrakta, vägar.

– Kanske ville jag tillbaka till den där tiden hos André Loth i Paris. En månad på 50-talet var jag där och studerade, berättar Hans, och tillägger att Roy Friberg, Picasso och Matisse hör till förebilderna.

Vid snart fyllda 100 blir det inte så mycket ork för målandet, men väggarna i Hans ljusa och trevliga rum på Östergården pryds av egna verk utförda det senaste året. 14 stycken i litet format. Omsorgsfulla byggen med ett lugn och en självklarhet i kompositionen.

Att fylla 100 tar Hans Norrman med ro.

– Häromsistens när jag var uppe på sjukhuset var det några unga flickor där som skojade och skrattade. Den ena tyckte att jag inte såg ut som en dag över 75 och den andra ville dansa med mig. Så än finns det liv i gubben, skrockar han.

Något särskilt knep för att bli så gammal har han inte. Annat än att det är viktigt att ha goda människor omkring sig och att han är säker på att han haft en skyddsängel vakande över sig. Hur skulle han annars ha överlevt alla farligheter under uppväxten?

Dagarna på Östergården går sin gilla gång. Onsdagar är det besök på torget, där man alltid träffar på någon bekant. Annars läser Hans, pysslar med sina anteckningar, kollar in sport (gärna simhopp) och ibland nyheter på tv.

– Fast nyheterna är mest bara elände säger han och suckar.

Några funderingar kring livet efter detta har han inte. Jo, kanske ett citat av tänkaren och författaren Sture Linnér:

”Personligen tror jag inte på Gud eller religion över huvud taget. Men jag tror verkligen att det finns en högre kraft som håller naturen i balans.”

Hans Norrman är nöjd med livet som det blivit. Kanske allra mest med äktenskapet. Konstnär på heltid hade nog blivit en alltför osäker födkrok, bättre då att måla som hobby. På Östergården trivs han bra.

– Alla här är snälla och rara, men oj vad de får slita. Fast Anna-Karin brukar ta sig tid att läsa tidningen för mig ibland. Och hon har lärt mig att göra high-five, säger Hans och håller upp handflatan i luften.

Och framtiden då?

– Jag ska bli 200 år, skrattar Hans. Jag ska sätta rekord!