Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/6

Grekiska köttbullar i mormors (världs)klass

Det är evigheters evigheter sedan jag slutade försöka få mina köttbullar att bli lika bra som mamma Ullas. Receptet fick jag tidigt i livet, liksom alla instruktioner om hur jag skulle göra, men det ville sig aldrig.

– Inte som mormors, sa lilla K och viftade lite avfärdande med handen sedan hon fått tallriken framför sig och testätit den första.
Och så höll vi på.
– Rätt hyfsat, mamsen, sa dottern några år senare, men iiiiinte lika bra som mormors...
Köttbullarna gick åt ändå, får jag trösta mig med.

Det var alltid lika fascinerande att se på när köttbullsmästarinnan skred till verket. Smeten – alltid smaksatt med lite kryddpeppar – fångades upp med höger lillfinger, formades till lite slarvigt och åkte sedan direkt ner i gjutjärnspannan. De blev ytterst sällan runda, snarare såg de ut som ätbara miniatyrer av den komet som snart ska susa förbi vårt blågröna klot – lite avlånga och buckliga, sisådär. Kokt potatis till det, såklart. Och hemmagjord lingonsylt.
Allra godast var det att äta dem direkt ur stekpannan...

Det är lätt hänt med grekiska köttbullar också! Här smaksätter man smeten med lite andra grejer – vitlök, citron, oregano, till exempel. Och så bakar man in en bit fetaost i bullen. Servera med ugnsrostade rotsaker och en massa vitlöksdoftande tzatziki. Vems grekiska mormor/farmor det än är som kommit på detta, bör denna kvinna hyllas med en egen flaggdag.

Ulla gillade att baka. Hon kunde stå i timtal och bläddra bland tidningsurklipp eller i sin gröna receptbok på jakt efter något lämpligt bakprojekt. Inte sällan blev det en mazarinkaka.

Det är, som alla förstår en XL-variant av den lilla klassiska kakan. Den här är lite mindre pillig att göra, vilket tilltalar mig som är av det otåliga slaget och snabbt vill bli klar. Jag tycker det är gott att smaksätta mazarinkakan med lime, det gör den lite friskare.
Limesaft i fyllningen och zest ovanpå glasyren får det bli.
”Snyggt, men inte pråligt, sa f-n och måla’ svansen grön”, som Ulla skulle sagt.