Gick sin egen väg – men ändå inte

Galande tuppar och nyfikna får omger Johanna Fribergs keramikverkstad. På hyllorna trängs färdigt gods, på väg mot julförsäljningen. En knallgul radio är hennes sällskap.

ANNONS
|

Johanna Friberg, uppväxt i en etablerad konstnärsfamilj, har gått sin egen väg men ändå inte. I många år arbetade hon inom vården innan hon 2008 slutade helt för att satsa på sitt konsthantverk. Till skillnad från sin pappa Roj Friberg, som målar, och sin mamma Lena Permér, som är textilkonstnär, ligger Johannas fokus på lera.

–Jag började med lera när jag var tolv år och har alltid vetat att det är det jag ska arbeta med. Jag hängde mycket i en keramikverkstad i Kärradal, som drevs av ett par vänner till mina föräldrar.

Vi har gått in i huset intill, där Johanna har sin bostad och en gårdsbutik. En liten braskamin sprakar, det är högt i tak och inredningen är allt annat än minimalistiskt avskalat. Det är hemtrevligt och överallt finns föremål att titta på.

ANNONS

Johanna berättar att det tog henne cirka tio år innan hon fullständigt behärskade drejningen. Hon använder ingen elektrisk drejskiva utan en sparkskiva.

–Jag är helt enkelt van vid det, säger hon på sitt lite kärva men vänliga sätt.

Som ung var hon rebellisk, och för att förvåna alla sökte hon och hennes kompis in på fordonsprogrammet på Peder Skrivares skola. Det gick sådär.

–Vi slutade efter en termin. Det var en hård atmosfär. Nu tycker jag att det är lite synd, det hade varit bra att ha de kunskaperna, säger hon.

Skoltrött som hon var började hon på Kontrollhudar, arbetsuppgiften var att sortera tarm. Efter ett par år började hon på Rönnowska skolan i Hälsingborg. Under en termin fick hon dreja, och dreja, och dreja ...och lära sig mycket om glasyr, bränntider och det hantverksmässiga. Hon hade en lärare som hade jobbat på Höganäs Keramik AB, som är känt för sitt stengods.

Johanna vände hemåt och började arbeta hos sina föräldrars vänner Bettan Svartholm och Bill Boyd i deras keramikverkstad samtidigt som hon tog jobb i vården.

–Jag tyckte mest om att arbeta i hemtjänsten, det finns mycket intressanta original ute på bygden. Men hemtjänsten blev till slut inte vad den varit. Det blev för mycket nedskärningar.

ANNONS

Johanna har sedan hon som 17-åring flyttade till Varberg för att börja arbeta på Kontrollhudar huvudsakligen bott i Varbergs- och Veddigetrakten. I många år bodde hon och hade en keramikverkstad i Grimmared innan hon beslutade sig för att flytta hem till föräldragården igen. Ett av husen blev helt enkelt ledigt och intill fanns en liten bod som kunde fungera som keramikverkstad.

Johanna tycker att det går bra att bo nära granne med sina föräldrar, de låter henne få ha sin integritet och de respekterar varandra.

–Vi träffas och fikar, vi pratar mycket om vad vi gör. Och jag har en hund som de kan se efter om jag åker bort.

Även Johannas två syskon är konstnärer, systern Marta Runemark är skulptör och brodern Martin Friberg målar.

–Vi i familjen har gemensamma utställningar ibland, 2013 hade vi en sådan på Komedianten i Varberg. Jag har inget emot att förknippas med min pappa som är känd konstnär, men både min syster och min mamma har bytt efternamn för att få ha ett eget konstnärskap.

En katt hoppar upp i Johannas knä och buffar med huvudet för att bli smekt. Vi dricker kaffe ur lövtunna koppar, smyckade med ett rustikt grafiskt mönster.

–Det är viktigt hur muggen känns mot läpparna när man dricker. Det måste vara en bra känsla. Jag gör mest brukskeramik och då är både funktion och den konstnärliga utformningen viktig. Jag tycker att det är konstigt att det anses lite finare att syssla med konst än med konsthantverk. Konsthantverk är på ett sätt också konst, säger hon.

ANNONS

I stort sett allt Johanna gör är i stengods. Det är höga tekannor, lite rundare tekittlar, muggar, skålar och burkar med lock.

Många med spännande former och grafiska mönster, en del med reliefmönster lätt stansade av spetsgardin.

–Jag är oerhört lite trendkänslig och jag älskar mönster. Jag tittar mycket på mönster på tyger, tapeter, ja överallt. Jag var tre månader i Nigeria 2002 och arbetade på en stor keramikverkstad. Leran där var oerhörd svårdrejad, men jag lärde mig mycket. Det var roligt att vara i ett sammanhang och inte vanlig turist.

Johanna har tidigare varit med i olika hantverks- och konstkooperativ i Göteborg, men har upptäckt att hon föredrar att arbeta ensam. I stället ordnar hon utställningar på egen hand, eller genom att andra kontaktar henne.

I december har hon en utställning ihop med sin syster i Arvika och 12-27 mars ställer hon ut på Tofta Konstgalleri tillsammans med Lis Ellen Vestergaard.

Konstnärlig bruksform. Inget darr, blir det fel så går det inte att ta bort. Efter dekormålningen blir det en andra omgång i brännugnen.

Ålder: 51 år.

Bor: Näs, utanför Veddige.

Yrke: Keramiker med inriktning konstnärlig brukskonst.

Familj: Singel, pappa Roj Friberg, mamma Lena Permérs och syskonen Marta Runemark och Martin Friberg, alla konstnärer. En hund och två katter.

Aktuella utställningar: Tillsammans med systern Marta Runemark på Galleri Pi i Arvika hela december. Utställning på Tofta Konstgalleri tillsammans med Lis Ellen Vestergaard 12-27 mars 2016.

Ett ogenomskinligt keramiskt material som framställs ur lera, fältspat och kvarts men även kaolin. Stengods är ofta helt tätt men kan också ha en viss öppen porositet. Beroende på närvaro av järn och andra föroreningar får stengods gråvita till färgade, ofta mörka nyanser.

Stengodset har utvecklats från lergodset med början i Kina under Shangdynastin ca 1500 f.Kr.

Under 1900-talet har stengods främst kommit till användning i konstgods men även för bruksföremål, t.ex. från Arabia i Helsingfors och Höganäs Keramik AB. Källa: Nationalencyklopedin

ANNONS