Georgs fantastiska äventyr på världshaven

Nordanbris, Mangarella, Mattawunga, Parrakoola – namnen på båtarna som Georg Ekvall seglade klingar som poesi. Under sina år till sjöss gjorde han tre världsom­seglingar och fick uppleva fantastiska miljöer och äventyr.

Vi sitter vid köksbordet i lägenheten i Bua. Sjöfartsboken ligger uppslagen, fotografier täcker bordet och Georg berättar hur det kom sig att en grabb från Norra Solberga socken i Småland fick för sig att gå till sjöss.

– Jag tyckte om geografi i skolan, jag längtade efter att se världen. Men så kom kriget. 16 år gammal blev jag inkallad som hemvärnsman och jobbade som dräng på bondgårdar, där bonden var inkallad. Jag bestämde mig för att ta värvning, för då skulle jag åtminstone få en utbildning.

– Jag kom in först på volontärskolan, därefter korpral- och furirskolan och sedan på Tygförvaltningsskolan, där jag utbildades till vapen- och pjäsmekaniker. Jag fick en jättebra utbildning och gick ut med bra betyg. Jag lärde mig både smide, svarvning och svetsning – och dessutom att klippa hår (skratt). Det hade jag mycket nytta av!

Georg var militär i fem år, hamnade vid finska gränsen och frös och for illa i den förfärliga vinterkylan.

– Då lovade jag mig själv att jag skulle åka till värmen!

Så blev det. På självaste julafton 1945 klev han ombord på Nordanbris i Göteborg som andre motorman. Upp­draget var att hämta flygbränsle i Galveston, Texas. Den resan blev ett verkligt elddop.

– Vi hamnade mitt i en våldsam snöstorm på Atlanten, ibland gick båten bakåt istället för framåt. Jag var sjösjuk hela första veckan, men framåt nyår kunde jag äta igen.

Tio dagar försenad anlände Nordanbris till Galveston och tog ombord den riskabla lasten. Sedan väntade hem­resan med England som mål, därefter Hamburg. Allt var sönderbombat i den tyska staden och Georg bär bilderna av krigets härjningar inom sig. Men trots den tuffa första resan, som varade i nära tre månader, så tvekade han inte att mönstra på igen.

Denna gång hette båten Mangarella, en ny fin båt som skulle ta med honom på en riktig långresa; först till Florida, sedan genom Panamakanalen till Nya Zeeland och Australien, där besättningen fick vänta en hel månad på att fårklippningen skulle bli klar och de kunde lasta ombord ullen. Därefter seglade man till Medelhavet via Röda havet.

Under den turen fick Georg känning av blindtarmsinflammation, mitt ute på Indiska Oceanen. Det kunde slutat riktigt illa.

– Men gudskelov höll sig blindtarmen lugn tills jag mönstrade av i Landskrona. Jag hamnade sedan på Serafimerlasarettet i Stockholm och blev opererad samma dag. ”Det var en ful blindtarm” sa läkaren.

Men åter till värmen: Georg mönstrade på Mattawunga i oktober 1947 och fick San Fransisco som hemmahamn med trafik på Australien och USA:s västkust. Nästa båt blev Parrakoola, och än en gång gick rutterna mellan Australien, Nya Zeeland, USA och Kanada – och den idylliska söderhavsön Samoa.

– Där skulle vi lasta kopra för att frakta till San Fransisco. Det var nog den mest exotiska plats jag besökte, säger Georg och visar bilder på barn som klättrar i palmer och befolkningens båtar av urholkade stammar.

– Det fanns bara tre vita människor på ön, en fotograf, lotsen och han som var ansvarig för lasten. Han var förresten norrlänning och hade bildat familj där.

Under samma resa fick Georg nytta av sina smideskunskaper – han smidde en jättekrok som betades med ett köttstycke och sedan blev det hajfiske.

– Det blev napp direkt, berättar Georg. Hajen var nära tre meter lång.

Georg bläddrar vidare i sjöfarts­boken och visar resan till Sydamerika med stopp i Brasilien, Uruguay och Argentina. Buenos Aires var fint, säger han.

– Men allra bäst trivdes jag i Australien. Där hade jag gärna stannat kvar.

Georg var sällan rädd under åren till sjöss men resan till Göteborg hösten 1953 med Oklahoma var svår.

– Fartyget höll på att spricka under en svår snöstorm och vi fick gå in på varv i Göteborg och reparera den. Jag blev erbjuden plats som maskinist men tog inte den och det är jag glad för. På den resan bröts Oklahoma mitt itu och förliste mellan Boston och New York. Tack vare att akterdelen höll sig flytande ett tag kunde alla räddas.

En annan obehaglig episod har han också i klart minne. Vid ett tillfälle låg hans fartyg i en hamn i Rumänien, som då var ockuperat av Ryssland. Det var på kvällen och Georg gick iland för att posta ett brev. Han tog en genväg i mörkret och kände plötsligt hur det sved till i bröstet.

– Jag stannade mitt i steget. Jag hade fått en bajonett rakt genom kläderna. Jag såg bara byxbenen på personen som attackerade och det var några nervösa minuter när jag försiktigt försökte röra mig ut mot gatan. Det tog viljestyrka att vända ryggen till, men jag klarade mig, tog mig ombord och kunde plåstra om mig. Troligen var det en rysk soldat som ville se vad jag hade för mig.

Så var det ju detta med bananerna: sista året till sjöss tillbringade Georg i skytteltrafik mellan Preston i England och Västindien med last av bananer. Elva resor…

– Det blev lite drygt till slut. Jag ville inte se åt bananer på många år! Nu kan jag väl äta en och annan men det är inget jag längtar efter, säger Georg och skrattar.

Sjömanslivet var många gånger ensamt och Georg mötte många tragiska människoöden. Själv aktade han sig för sprit och cigaretter, och som gammal tyngdlyftare såg han till att hålla sig i form med gymnastik och styrkeövningar. Det var inte många som kunde slå honom i armbrytning.

Sjöfarten var också en internationell värld – Georg hade arbetskamrater från alla världens hörn och lärde sig engelska på egen hand. Och lite roligt tycker han allt att det är att han seglat med Evert Taubes bror, som var kapten. På samma båt arbetade även Lasse Dahlqvists bror.

– Trevliga karlar båda två, säger Georg.

Men till slut gick ändå Georg iland. Han mönstrade av för gott den 24 oktober 1958, efter nära 13 år till sjöss. Anledningen var Majken, smålands­tösen som han första gången träffade i Stockholm när han var 19 år. Många år senare, när Georg var hemma och hälsade på familjen hemma i Småland sammanfördes de två igen. Hur det gick till är värt en egen historia, men vi nöjer oss med att konstatera att kärleken blossade upp och 1958 gifte de sig.

När barnen sedan kom ville inte Georg vara en frånvarande pappa – det hade han sett nog av under åren till sjöss. Istället sökte han jobb iland och fick en bra karriär inom vattenverksområdet, först i Jönköping, sedan i Vetlanda och slutligen i Södertälje där familjen bodde i 32 år.

– Jag har haft ett omväxlande och bra liv, sammanfattar Georg.

När sedan dottern Marie och hennes make Martin Lindholm blev Buabor 2004 dröjde det inte mer än ett par år innan Georg och Majken också flyttade ner. Närheten till dottern och hennes familj lockade – liksom havet. Så ofta de kan tar de vägen om hamnen i Bua.

– Det är något alldeles speciellt med havet. Jag har alltid haft båt och gillat att fiska och visst vore det roligt att få komma ut på sjön igen, säger Georg längtande.

Och så bjuder han på en ögonblicksbild:

– Stilla havet, det är nog det vackraste av dem alla. Ljumma vindar och månsken som får havet att skimra som silver. Bättre kan det inte vara…

1/6

Kristina Rhen