Och en dag, när vinden plötsligt vände och kom från sydost, så förstod jag vad det betydde.
Förstod, att en dag kan bli en hel sommar.
Förstod, att en plats, som finns bara några meter från vårt hus, i vår trädgård, kan bli något helt nytt, kan bli till en plats där man aldrig varit tidigare.
Den dagen var morgonen så varm, så det gick inte att sitta i köksträdgården med frukostbrickan som vanligt.
Så vi tog vår tillflykt till äppelträdet, där vi ställt ut det där gamla trädgårdsmöblemanget som vi hade tänkt skänka.
Tog vår tillflykt till äppelträdets skugga.
Solseglen vi nyss hade satt upp, för att vi hade haft en stor fest, slog i vinden.
Vi var rätt trötta, efter månader av jobb.
Och vilade ut, så som man bara kan vila ut, efter månader av jobb.
Det är då, vi börjar färden någon annanstans.
Vi halvligger där i det där gamla trädgårdsmöblemanget och tittar upp i en klarblå himmel och vita segel och blundar oss bort.
”Vi seglar ett tag”, säger Kärleken och tar min hand.
Och vi seglar iväg på den vackraste båt som finns. För där växer äpplen på tunga grenar som nästan vajar rakt på oss när vinden blir till en lätt bris. Där växer ett hav av kärleksröd vallmo precis intill, på vår båt.
Vi kan sträcka oss fram och plocka med oss en om vi vill.
Och vi seglar iväg med en känsla, som bara är här och nu. Med en känsla att det är bara vi, och inget runt omkring oss.
Vi vilar oss sakta fram bortom horisonten och når vårt mål när andetagen är så lugna så vi bara är några sekunder från att somna.
Då kommer vi fram till Italien, där vi beställer den godaste Fettucine al Limone man kan äta. Häller kallt rosévin i glasen. Glas med guldkant.
Och äter med silverbestick på såna där gammelblåmönstrade tallrikar.
Vi knaprar grissini, och börjar drömma om efterrätt, trots att vi är så mätta så vi skulle kunna klara oss hela dagen.
Och hade vi inte glömt plånboken hemma, så hade vi nog beställt en tiramisu ändå, men nu nöjde vi oss med kaffe i finaste porslinskannan, med cantuccini till.
Sen tar vi siesta. Med solen som letar sig mellan löven och värmer sådär lagom.
Låter värmen möta svalkan i en perfekt kombination.
Doppar oss i det glittrande och sköna vattnet runt om oss. Släpper alla förtöjningar.
Och jag vet inte hur länge vi är borta, men det är tillräckligt länge för att vi ska ha varit någon annanstans.
Och det är ett tillräckligt långt ögonblick, för att vi ska kunna göra ett liv av det.
Vårt liv ihop.
Det bästa livet vi har.
Den bästa resan vi gör, den gör vi tillsammans.
