Att Arvid Karlsson blev polis beskriver han själv som en slump. Uppväxten på ett lantbruk i Krogsered bjöd inget överflöd varken materiellt eller ekonomisk och som näst yngst av sju syskon arbetade han hemma på gården de första åren efter folkskolan.
Han började senare på Katrinebergs folkhögskola men visste inte riktigt vad han skulle bli när han avslutade sina studier där våren 1952. Av en tillfällighet fick han se en annons i tidningen att polisen i Varberg sökte en vikare som extra polis.
– Jag sökte och fick jobbet. Någon polisutbildning för att få börja behövdes inte på den tiden utan det kom senare, minns Arvid.
På förhösten fullgjorde han en månads militärtjänstgöring och återkom i oktober, ännu inte 24 år fyllda, till polisen i Varberg.
Första passet var ett nattpass som kom att gå till den svenska kriminalhistorien. Arvid är den enda polisman som blivit skottskadad under tjänsteutövning i Varberg. På lasarettet visade det sig att uniformsknappen troligtvis räddade hans liv. Knappen gjorde att kulan ändrade riktning och passerade endast en centimeter från stora kroppspulsådern.
– Det är många som genom åren frågat mig hur det gick till när jag blev beskjuten men jag har helst inte velat prata om det. Jag försökte nog redan från början att förtränga alltsammans, berättar Arvid.
Av naturen är Arvid en lugn och trygg person och säger sig inte ha lidit av upplevelsen han var med om som ung polis. Möjligen tror han att händelsen kan ha påverkat hans personlighet.
– Det fanns ju inga krisgrupper eller liknande i början av 50-talet så jag fick klara mig själv. Däremot blev jag mycket väl omhändertagen på lasarettet och det är jag tacksam för än i dag.
Arvid fortsatte som polis i Varberg fram till årsskiftet 1957/58 då han stationerades i Åsa. Senare, sedan Polisen förstatligats 1965, överflyttades han till Polisen i Kungsbacka där han blev kvar fram till pensioneringen 1993.
– Precis som inom andra yrkesområden har polisens arbete förändrats genom åren både till det bättre och till det sämre. Det jag kan tycka är beklagligt är att polisens kontakter med allmänheten har försämrats så påtagligt, säger han.
Arvid är änkeman sedan 2008 och lever i dag ett stillsamt pensionärsliv. Med god stilistisk förmåga har han skrivit ner minnesbilder, tankar och funderingar om fram för allt sin uppväxt och sina många år som polis. Sammanlagt blev det nästan 50 fullmatade A4-sidor som han tillägnat i första hand sina båda barn Anders, som för övrigt också är polis, och Magdalena samt de sex barnbarnen.
– Magdalena tyckte att hon visste så lite om vad jag varit med så det var därför jag satte mig att skriva, förklarar Arvid
I sina berättelser skildrar Arvid förstås också skottdramat han var med om. På ett ställe avslöjar han också var kulan som träffade honom finns.
– Den sitter kvar i kroppen än i dag och syns på röntgen. Men jag har dessbättre inte ont av den.
