I flera olika sammanhang är Allan Kanjes namn förknippat med Sommar-Varberg. Han var i många år badkamreren som visste hur man skulle lansera och ytterligare popularisera Varberg som Västkustens pärla.
Fästningsspelen var bland annat ett sådant exempel som väckte genklang bland landets kulturskribenter och teaterfolk. Kritikerna kom till Varberg, de skrev och njöt, och Varberg blev på somrarna inte bara en pärla för badarnas och havets skull, utan också ett kulturellt fokus. Varberg hade på den tiden den enda friluftsscenen i Skandinavien med skiftande program och plats för 800 åskådare. I Dalarna stod Himlaspelet och växte fast från säsong till säsong.
Allan Kanjes vision var att Varberg skulle få en fast friluftsteater under tak, men hans önskan gick aldrig i uppfyllelse.
Den första uppsättningen av Fästningsspelen var William Shakespeares ”Hamlet”, och året var 1947. Initiativet till detta första spel var borgmästare Axel Lindskogs, museichefen Albert Sandklefs och skådespelaren Kolbjörn Knudsens förtjänst, den senare som konstnärlig ledare.
Året därpå kom emellertid Allan Kanje in i bilden, och var med om 19 framgångsrika Fästningsspel. Han var också den som hade kontakterna med de agerande. Med tanke på närheten till Göteborg valde man skådespelarna från Göteborgs Stadsteater till de olika rollerna. Den då 34-årige Bertil Anderberg fick rollen som Hamlet – alla skådespelares drömroll. Men premiären blev inte riktigt som arrangörerna tänkt sig.
Den ovanligt heta och torra sommaren som säkert många minns,( jag gör det, för den 2 juli föddes vår dotter) förbyttes plötsligt i slagregn och blåst, varför premiären fick flyttas till Nöjesparkens teater. Man kan tala om dramatik i dubbel bemärkelse, men i fortsättningen det året spelades ”Hamlet” programenligt på Borggården.
Fästningsspelen pågick från 1947 till 1966. För att nämna några av titlarna som gavs fanns exempelvis ”Tartuffe”,”Jeppe på berget”, ”Så tuktas en argbigga” och ”Trettondagsafton”.
Shakespeare kom igen 1953, då med ”En midsommarnattsdröm”. Men denna och ytterligare några stycken gavs då vid lekplatsen i Societetsparken. Som exempelvis ”Hamlet”, som återuppfördes 1959, och då med Per Oscarsson som Hamlet.
Bland andra skådespelare som medverkat i Fästningsspelen kan nämnas Max von Sydow, Curt Masreliez, Tor Isedal och Ulla Jacobsson (de två senare ganska okända då), Thommy Berggren, Kerstin Tidelius med flera. Listan skulle kunna göras lång. Namnen borgar för hög kvalitet på spelen.
Många Varbergsungdomar fick medverka som statister, och dessa rekryterades från olika organisationer. Fram till 1953 staterade bland annat dessa ungdomar i olika pjäser:
Inga Reutervall, Vera Gustafsson, Curt Särnblom, Carl-Eric Gustafsson, Lennart Haglund, Folke Östlund, Bengt Petersson, Folke Petersson samt Bertil Westerlund.
De två sistnämnda var med i flera av de första spelen och blev också tilldelade mindre roller med repliker. Folke Petersson, som var en driven och rutinerad amatörskådespelare fick de större av dessa biroller.
Bertil Westerlund blev liksom Emanuelo en känd revymakare som gav W-lunds lokalrevyer med stor framgång. Det förekom en del lusigheter när de staterande hade någon replik att säga. En sådan löd: ” Middagen är serverad”. Men den nervöse statisten fick fram ” Middagen är superad”.
Även om spelen hade stort kulturellt värde och en given publik var man ändå tvungen att sluta med föreställningarna av ekonomiska skäl. Det blev helt enkelt för dyrt; skådespelarnas gager och andra omkostnader blev för stora. Så det sista Fästningsspelet gavs 1966.
