Peter fyller 50 år den 5 maj. Men han ser betydligt yngre ut. Det beror med all säkerhet på att han ända sedan han var 20 år tränat hårt för att bemästra sin skada. Framför allt har han löptränat, och väldigt många varbergare har nog sett honom kämpa på i alla väder för att hålla formen.
Peter kom till världen den 5 maj 1962. Hans tvillingsyster Christina föddes helt frisk medan Peter föddes med en cp-skada och även drabbades av en hjärnblödning. Så illa var det att lille Peter nöddöptes. Men mot alla odds överlevde han och att han var en stark liten kille som inte ville ge upp märktes tidigt.
Skadan gjorde att han var fem år innan han lärde sig gå, och han miste också synen på ena ögat som liten. Skolgången fick han inom särskolan och han bodde hemifrån under veckorna, först i Heberg och sedan på Eketångaskolan i Halmstad för att sedan komma till Varberg och Mariedalsskolan. Därefter gick han som första särskoleelev ett helt vanligt program på Peder Skrivares gymnasium.
- Det var tufft på många sätt, berättar han. Jag blev rätt mobbad för mitt handikapp och jag kan inte påminna mig att någon vuxen försökte sätta stopp för det. Dessutom var det mycket läxor, vilket jag inte varit van vid från särskolan. Men jag klarade det och det tycker jag faktiskt var rätt strongt gjort.
Löpträningen började han med när han var 20 år och tröttnat på att inga behandlingar hjälpte. Det förändrade livet totalt för honom.
- Jag blev av med värken i benen och jag fick mycket bättre balans. Jag sprang mellan en och två mil om dagen och så började jag tävla också.
Tävlandet ledde till att han fick se sig om i världen: Peter sprang i Tyskland, i Holland, i Danmark, i Norge och givetvis i Sverige, där han bland annat sprang Stockholm Maraton på tiden 5.11,54.
- Jag sprang på Lanzarote också, men det var lite besvärligt, det var så många hundar där och vägarna var dåliga.
Peter har hunnit skaffa sig rejäl tävlingsrutin - ett år sprang han 40 lopp mellan mars och december.
- Fast vanligtvis nöjde jag mig med 15-20 lopp, säger han och berättar att han alltid gillat motvind bättre än medvind och uppförsbackar bättre än nerförsbackar. Det är lättare att parera, förklarar han.
- Men det är klart att tävlandet var roligt! Jag fick alltid mycket uppmärksamhet, publiken hejade alltid extra när jag kom. Dessutom fick jag ofta extra priser och utmärkelser, eftersom det inte är så många i min situation som springer och tävlar.
- Och jag klarade nästan hur mycket som helst när jag var yngre - flera gånger sprang jag Göteborgsvarvet ena dan och sedan i Malmö dagen. Jag har faktiskt gjort 19 Göteborgsvarv, som bäst på tiden 2.14. Och jag var inte sist i mål någon gång.
Men 2002 råkade han ut för en olycka. Han hade sprungit Kalasloppet i Göteborg dagen innan och sprang ett lopp i Malmö när han snubblade och föll så illa att axelkulan sprack. Det blev operation och en tre månader lång sjukhusvistelse.
- När jag sedan försökte komma igång att springa igen märkte jag att balansen blivit sämre och att jag sprang snett. På grund av cp-skadan följer inte vänster ben med som det ska, det är spastiskt och det innebär att jag springer inåt med foten. Och tog jag i var risken stor att jag skulle snubbla, så jag bestämde mig för att sluta tävla.
Peter har dock fortsatt att springa även om han nu nöjer sig med max en halvtimme om dagen. Han behöver det för att må bra och erkänner att han kan känna suget efter tävlingarna ibland.
- Är det något jag önskar vore annorlunda är det att jag skulle kunna springa som förr igen. Jag tror jag blev liggande för länge efter operationen och nu verkar det inte gå att förbättra.
Ett annat exempel på Peters envishet var hur han bemästrade de talproblem som hans skada gett honom. Att kunna uttrycka sina tankar och bli tagen på allvar är oerhört viktigt, konstaterar han.
- Jag brukar inte vara rädd för att tala om vad jag tycker när det behövs. Särskilt när det gäller människor som har någon form av handikapp eller speciella behov måste man våga säga ifrån. Jag har själv fått kämpa hela tiden, så jag vet hur det är.
Peter har varit aktiv i föreningar och omsorgsverksamheten i många år. Han gick med i Varbergs Handikappidrott 1977 och har testat allt från skytte, simning och friidrott till boccia. Han satt även med i styrelsen för VHI länge. Nu satsar han mer tid på DHR, där han sitter med i styrelsen och bland mycket annat är med och organiserar aktiviteter som tipspromenader och den årliga julbasaren.
- Det är väldigt mycket bra aktiviteter i DHR, resor och fester av olika slag. Vi har både sillfest, kräftskiva och julfest upptill de andra aktiviteterna. Jag önskar bara att fler ungdomar skulle upptäcka föreningen, säger Peter. Vi behöver lite fler yngre personer.
Peter har också skaffat sig ett helt nytt intresse - han är med i musikteatergruppen som leds av Läjes-trubaduren Calle Karlsson.
- Jag har varit med i tre år nu. Det är väldigt kul. Jag spelade elgitarr från början men nu har jag gått över till trummor. Vi ska ha en föreställning den 23 maj och så ska vi spela på scenen i Societetsparken i sommar.
Peter hoppas också att han kan ta sig till Societeten i morgon när idolerna Lasse-Stefanz uppträder. Det vore en fin födelsedagspresent att få höra dem live, tycker han.
Särskilt nu när han ska fylla 50 år! För det är något som ska firas, säger han.
- Men det blir inte förrän den 12 maj. Då ska jag ha kalas på Folkets hus för ett 40-tal personer. Calle Karlsson ställer upp som trubadur och jag hoppas vi kan ha allsång också.
I augusti blir det läge att fira igen. Då har det nämligen gått 30 år sedan Peter började jobba på kommunen, närmare bestämt på barn- och utbildningsförvaltningen där han skött inspelningar av utbildningsprogram.
- Det var en av mina lärare på särskolan, Ann-Margret Svensson, som banade väg för att jag fick jobbet och det är jag så glad för. Hon såg väl att jag hade kapacitet för det.
I takt med datoriseringen har arbetsuppgifterna ändrats men Peter fortsätter att jobba halvtid och har sedan några månader tillbaka fler arbetskamrater också. Han trivs med jobbet och att ha en arbetsuppgift att sköta och han är glad över att även ha en meningsfull fritid.
- Att få ett värdigt liv, det är det viktigaste, säger han allvarligt.
Född: 5 maj 1962 i Derome.
Bor: I lägenhet på Engelbrektsgatan i Varberg.
Familj: Förlovad med Ulrika Gunnarsson sedan nio år tillbaka, mamma, som bor på Breared, storebror Jan, storasyster Ros-Marie och tvillingsyster Christina.
Gör: Arbetar på barn- och utbildningsförvaltningen sedan 30 år tillbaka.
Intressen: Engagerad i styrelsen i DHR, medlem i Varbergs Handikappidrott. Med i Calle Karlssons musikteatergrupp, lyssnar på en del musik, gillar Lasse Stefanz, ser gärna på friidrott och fotboll på tv. ”Jag ser fram emot OS och EM i fotboll i sommar. Men det är synd att Paralympics inte får större uppmärksamhet.”
Kör: En permobil och en italiensk röd mopedbil.
