Ska man få tag i Anne Sofie von Otter får man försöka hugga henne i pausen mellan resorna och konserterna. Det blir en halvtimme på telefon från hotellet i Berlin innan hon ska repetera inför kvällens program. Föreställningens tema är Douce France – ljuva Frankrike som också är namnet på den kritikerrosade senaste skivan som belönats med en amerikansk Grammy.
Det är en makalös karriär hon har gjort, och det är långt ifrån alla sångare i hennes ålder som är så efterfrågade på världens scener. Hon är både stolt och glad över att ha lyckats hålla sig på den höga nivån under så många år.
Vad krävs för att nå dit du är, förutom röst och begåvning?
– Egentligen krävs det mycket mer arbete än vad det krävs begåvning. En måttligt stor begåvning kan komma väldigt långt genom att arbeta medvetet, engagerat och flitigt. Och tvärtom: Man kan vara superbegåvad, men har man inte den riktiga motivationen och drivet, då kanske det inte blir så mycket.
Det är väl knappast någon som tvivlar på von Otters begåvning – hon betraktas sedan länge internationellt som en av de verkligt stora artisterna. Men även om hon fick en flygande start efter debuten i Basel som 28-åring, har hon arbetat hårt för att behålla sin topposition.
– Man måste ständigt fortsätta anstränga sig, och man måste försöka hitta nya vägar så att man förblir intressant.
Vad kan man göra för att uppnå det?
– Öva och hålla rösten i trim. Det är viktigt att alltid vara väl förberedd och söka nya nischer och ny repertoar. Jag spelar ju fortfarande in skivor och kan inte göra sådant som folk har hört tusen gånger. Man måste hitta något som känns aptitretande och fräscht.
För Anne Sofie von Otter handlar det bland annat om att ständigt bredda repertoaren, som inbegriper allt från franska chansoner (på senaste skivan) till samarbeten med rockartisten Elvis Costello och jazzpianisten Brad Mehldau. Hon sjunger fortfarande opera, nu senast på Covent Garden i London i Rise and Fall of the City of Mahagonny av Kurt Weill, en av hennes favoritkompositörer. På von Otter hinner ingen mossa växa.
Betalar man något pris för en karriär som din, utöver hårt arbete?
– Priset är att man inte är hemma så mycket och att det är svårt att ha ett socialt umgänge och svårt att ha familj också. Jag har pendlat väldigt mycket. Barnen var med mig utomlands när de var mindre, när de blev större åkte jag fram och tillbaka som en jojo. Och det är klart att det kostar både pengar och kraft, men jag ser inte att man kan göra det på något annat sätt.
Vad händer i framtiden?
– Jag tänker att jag håller på i fem år till, ungefär, och sedan vill jag väl gärna trappa ned. Man måste ju göra det där som man inte har tid med annars. Stanna längre på ett ställe när man reser, hinna se sig om i lugn och ro. Kanske köpa hund, vara lite mer med maken, och se hur det går för barnen.
Gör: Sångerska, mezzosopran.
Utmärkelser i urval: Medaljen Litteris et Artibus, Schockpriset i musikkategorin, hovsångerska, kommendör av Arts et Lettres-orden för sina insatser för fransk musik. Flera amerikanska Grammys och svenska Grammisar.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Familj: Maken Benny Fredriksson, två söner.
Så firas födelsedagen: ”Jag har konsert i New York då, så 60-års-dagen får jag fira en annan gång.”
Om att fylla 60: ”Det betyder att man kommer in i fas tre av sitt liv. Nu är man i nedförstrappan. Och det är väl inte så där jättekul, men man kan ju alltid trösta sig med att det händer 100 procent av alla människor och djur och växter.”
Favoritplats: Sverige.
Lyssnar helst till: Naturens egna ljud.
Läser just nu: Majgull Axelssons ”Jag heter inte Miriam”.
Blir lycklig av: ”Mycket, bland annat naturen, musiken och min familj.”
