Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En filmskapare med många idéer

Han har huvudet fullt av idéer och berättelser och trivs bäst när han axlar rollen som någon annan. Emil Carlsson från Varberg gjorde allvar av sina barndomsdrömmar och blev filmmakare.

Röken ligger inte tät över nejden, inga ljus självantänder och eventuella spöken håller sig undan när vi slår oss ner vid trädgårdsbordet för att prata med Emil Carlsson. Annars är det sånt som han gärna omger sig med när han ägnar sig åt det han gillar allra mest - att göra film.

Det började med mammas gamla VHS-kamera. Emil var bara nio år, han hade sett Ghostbusters och var grymt imponerad av alla häftiga effekter. Han var lite av klassens clown också, gillade att berätta historier och skriva pjäser, så steget att försöka göra egna filmer var inte svårt att ta. Särskilt som att han hade en kompis i klassen, Niklas Nilsson, som var lika tokig i film som han.

Både vänskapen och filmintresset höll i sig och på högstadiet träffade Emil och Niklas två filmnördar till och de började göra korta filmer ihop. Första året på gymnasiet var det dags för det första mer genomarbetade filmprojektet, Dödtid, en skräckfilm som spelades in på Hotell Bergklinten, som då stod tomt.

- Sedan sökte jag och kom in på filmgymnasiet på Gotland. Det är jättebra utbildning – man får lära sig allt kring filmproduktion, det är bra lärare och även gästlärare från film- och tv-branschen. Och kontakterna man får är otroligt viktiga.

På Gotland var Emil med och grundade teatergruppen En ocean av begrepp, som fortfarande lever.

- Vi satte upp egenskrivna musikaler och lite smått politiska barnpjäser. Sedan spelade jag Pippiteater ett par somrar också, bodde i tält och hade väldigt kul.

Kontakten med kompisarna i Varberg släppte han inte. Tvärtom blev den starkare genom bildadet av AcendFilm, som kom till 2003 och alltså kan fira 10-årsjubileum nästa år.

- Vi fick chansen att göra en äventyrsfilm för skolelever om medeltiden, både manus och inspelning. Det blev Tidsresan - Historiens Hjältar och handlar om några ungdomar som reser tillbaka till 1300-talet i en tidsmaskin och hjälper folket att göra uppror mot en maktfullkomlig och ondskefull biskop.

Den gången spelades det mesta in i Äskhults by och på fästningen, och just till Äskhults by återvände Emil och hans filmgäng när det var dags för den senaste filmsatsningen, skräckfilmen Julbocken, som spelades in tidigt i våras.

- Det var en miljö som passade perfekt. Jag gillar att filma i autentiska miljöer och försöka åstadkomma så mycket som möjligt med det som redan finns på plats. Dessutom är det både roligare och lättare att hitta inspelningsplatser här, eftersom folk brukar tycka det är kul att hjälpa till. Det är mycket svårare i Stockholm.

Och så passar han på att tillägga för alla de som undrar hur det går med Julbocken:

- Det går bra. Den är inne i slutfasen. Det blir premiär under senhösten.

Sedan 2006 bor Emil i Stockholm. Även Niklas har flyttat dit och av en slump ligger deras bostäder bara 25 meter från varandra. Men de står båda stadigt med ett ben i hemstaden, där två av de övriga tre i filmbolaget fortfarande bor.

Men går det att leva på att göra film?

- Vi har väl alla något extrajobb för att få in slantar, men i princip jobbar vi så att vi tar uppdrag som ger lite pengar och sedan använder vi dem till att göra våra egna projekt. Någon lön kan vi inte ta ut, men samtidigt är det ju det här vi vill göra - och man ska inte ge upp sina drömmar. Man klarar mycket när man vet vad man vill göra.

Bland sådant som AcendFilm gjort är informationsfilmer och dokumentärer, reklam- och musikvideor, konserter och shower. Något som Emil blev riktigt nöjd med var en kortfilm de gjorde för Scandinavian Tank Storage.

- Det var lite Indiana Jones över den, och företagets egna anställda spelade rollerna. Det blev väldigt lyckat.

Lite kul tycker han också det är att en av bolagets kortfilmer har visats vid en festival i Italien.

- Det var A Hairy Tale - den fick visst bra respons också, säger han och skrattar.

Han tycker det är lite synd av bra filmer görs om, det finns flera aktuella exempel på det. Men kanske det är vad som krävs för att en ny, yngre publik ska nås, en publik som vant sig vid datoranimerade världar och avancerade tvspel.

- Det är lite som att servera fantasi på silverfat. Men varför inte? Och i framtiden kanske film och spelvärlden slås ihop och blir något mer interaktivt.

Emils filmskapande har drag av det absurda och bisarra, han skruvar gärna humorn några extra varv - och som sagt, han gillar effekter. Det landar ofta i skräckfilm och rysare och inte helt oväntat läste han mycket fantasy och science fiction när han växte upp. Och spelade rollspel förstås.

- Jag har alltid haft hur många berättelser som helst i huvet. Jag har gillat att spela teater, kliva in i roller som någon annan. Det var inte alls samma sak när jag skulle träda fram som mig själv, hålla föredrag i skolan eller så. Då kände jag mig blyg.

- Men för det mesta spelar man ju en roll. Så är det definitivt vid inspelningar när jag regisserar. Det är lite improvisationsteater, lite psykologi - man måste kunna läsa av folk om man ska få den sammanhållning som krävs när man spelar in film.

Om tio år, vad gör du då?

- Jag hoppas jag fortfarande har lusten att berätta. Och jag har ett par drömprojekt: jag har ett par manus liggande som jag verkligen skulle vilja filmatisera, ett om en matador som ger sig ut på odyssé genom öknen för att dräpa den vita tjuren El Diablo som sprider pest i landet. Och ett annat om en bokhandlare som drabbas av en bokmal, en demon, som slukar hans böcker...

- Varje idé blir till ett litet monster som man bygger ihop i huvudet, och som man oftast kan få bukt med och lyckas hantera. Men en del blir kvar och småjävlas...