Lena hälsar välkommen omgiven av flyttkartonger. Efter födelsedagsfirandet väntar nämligen flytt till en ny bostad och hon är fylld av entusiasm över att få skapa ett nytt hem med sina två barn Nicolina och Alex. Intresset för färg och inredning har hon ärvt efter sin mamma, som arbetade med just sådana saker.
– Hon lärde mig också att allting går! Mina föräldrar skildes när jag och min syster var i tonåren men mamma visade att man kan jobba och ändå vara en närvarande mamma. Vi fick hänga med på inköpsresor och gjorde överhuvud taget mycket roliga saker.
Med den uppväxten var det inte underligt att Lena efter gymnasiet ville ut i världen. Hon och en kompis åkte till USA för att arbeta som au pair, familjerna fixade de själva. De kom till Miami och trivdes jättebra. Lena kombinerade studier på college med barnpassningen, och kompisarna avslutade tiden i USA med att åka till Aspen och bli ”ski bums”.
– Vi fick jobb direkt och hade jättekul, men vi hade ju inte arbetstillstånd så varje gång immigrationsmyndigheterna kom förbi så blev vi inlåsta i kylrummet!
Väl hemma i Varberg igen fick Lena beredskapsjobb på nystartade Lion Alpin. Det dröjde inte länge förrän hon fick fast anställning som reseledare på skidresorna ner till franska Alperna. Väldigt lärorika år på alla sätt, konstaterar hon.
– Men jag ville plugga och 1986 kom jag in på Handelshögskolan i Göteborg och satsade på internationell ekonomi och marknadsföring.
Ett år hann Lena gå på Handels innan en ny frestande möjlighet dök upp: jobb på lyxkryssningsfartyg.
– Jag hade glömt att jag skickat in ansökan och första reaktionen var att tacka nej, jag var ju en ordentlig student nu. Men jag pratade med mina föräldrar och båda tyckte jag skulle ta chansen.
Det blev ett och ett halvt år till havs med kryssningar i Västindien, till Alaska, Kina och Japan och andra länder. Jobb varenda dag men samtidigt fantastiskt och bekymmersfritt.
– Jag ångrar verkligen inte det sabbatsåret, speciellt som jag träffade mina barns far ombord, Leonardo från Italien.
Leonardo följde med Lena till Sverige, hon pluggade färdigt och sedan flyttade de till Stockholm. Därefter blev det ett och ett halvt år i Como i norra Italien.
– Italien är ett underbart land och jag kände mig hemma där. Men det var svårt för mig att hitta ett arbete, så vi åkte tillbaka till Sverige.
Lenas erfarenhet är att det brukar lösa sig, och det gjorde det även denna gång: hon fick jobb som marknadschef för språkreseföretaget STS i Göteborg, något som passade henne väl. Leonardo satsade på en delikatessbutik och så småningom även en restaurang i Varberg, Al Fresco. Samtidigt föddes dottern Nicolina.
– Vi drev den som ett familjeföretag, jag serverade och Leonardo lagade maten. Men vi var nog lite för tidigt ute och fick lägga ner.
Familjen återvände till Stockholm, och än en gång kom rätt jobb i Lenas väg.
– Jag ringde till min tidigare arbetsgivare för att få referenser och det visade sig att han hade kontakt med ett företag som behövde just en sån som jag, skrattar hon. Man måste vara duktig men det handlar om tur och rätt tajming också!
Hon fick ett vd-jobb hos en stor aktör i resebranschen och en intensiv tid följde. Lena hade ansvar för hela organisationen i Europa, ekonomi och marknadsföring, och det var mycket resande.
Så föddes sonen Alex och Lena var tvungen att stanna upp:
– Jag såg mig själv stå där med strykjärnet i ena handen, telefonluren i i den andra, en liten bebis vid fötterna och en treåring som sprang runt. Vad är det jag håller på med, tänkte jag – och sa upp mig utan att ha något annat jobb.
En annons fick henne att byta bransch helt och hållet – bemanningsföretaget Manpower sökte en affärsområdeschef. Lena fick jobbet och livet blev lite mer hanterbart. Men bara lite.
– Jag hade en mycket klok kollega som sa åt mig att jag jobbade för mycket. Det hade inte gått så långt att jag var utbränd – men jag var definitivt vidbränd.
I samband med en omorganisation slutade Lena på Manpower och började istället importera och sälja italienska barnkläder tillsammans med en kompis, något som hon och Leonardo gjort i mindre skala tidigare. Som mest hade de tre butiker i Stockholm.
– Det var jättekul! Jag fick ju resa till mitt andra hemland Italien flera gånger om året.
2006 skildes Lena och Leonardo. Han flyttade till Frankrike och Lena stod än en gång inför ett vägval. Det var då hon bestämde sig för att flytta hem till Varberg. Vännerna i Stockholm skakade på sina huvuden, men Lena visste vad hon ville. Mamma, systern med familj, barnens kusiner – det sociala nätverket fanns här.
– Det var tufft för barnen med alla omställningar men nu älskar de Varberg. Allt är mer lättåtkomligt här, livet är enklare. Det är en förmån att få bo så här fint!
Inte heller denna gång var det svårt för Lena att hitta jobb. Det blev napp direkt hos ett stort företag i rekryteringsbranschen i Göteborg.
– Jag blev huvudjägare, skojar hon. Jag har hållit på med chefsrekrytering, framför allt inom industri och detaljhandel. Det passar mig perfekt, här använder jag mig av alla de erfarenheter jag samlat på mig – och det bästa är att det är ett jobb där man blir bättre med åren!
Det är lite av ett detektivjobb att matcha rätt chef till rätt arbetsplats. Många önskar sig en ”dynamisk chef”, men vad menar de egentligen? Det är Lenas uppgift att reda ut förväntningar och behov och hon har stor nytta av de kunskaper hon skaffat sig i psykologi och beteendevetenskap - och givetvis av sina egna erfarenheter som chef. Hon ger sig ut i verksamheten, tar reda på hur det fungerar, talar med anställda, tittar på kulturen på arbetsplatsen innan hon ger sina förslag.
– Det handlar mycket om att ställa frågor som får dem att tänka till.
Att hon själv nu fyller 50 år är bara härligt säger hon. Hon har än en gång startat eget, som chefsrekryterare, och lutar sig tryggt mot sin ålder som ger erfarenhet och pondus.
– Vad är det värsta som kan hända? Jag har levt i 50 år och jag har alltid fått jobb – det ordnar sig!
Det kanske låter som om Lena glidit genom livet på en räkmacka, men så är det inte. Hon har fått sin del av problem och svårigheter men hon har en livsinställning som gett henne styrka.
– Jag har ett motto: Det är inte hur man har det utan hur man tar det. Du vet de där dockorna som alltid studsar upp när man knuffar omkull dem? Sån är jag!
