Efter 22 år lyckades Malin bli fri från sitt självskadebeteende

Malin var 13 år första gången hon skadade sig själv. Då hade hon mobbats under hela skoltiden och visste att det inte var någon idé att be om hjälp. Självskadebeteendet blev ett sätt att hantera det som kändes jobbigt.

– Mobbningen blev värre när jag berättade. Så jag höll det för mig själv och mådde dåligt. Att skada mig själv blev som en ventil. Precis efter att jag hade gjort det mådde jag bra, men sedan blev ångesten ännu värre.

Destruktivitet och självmordsförsök

Det blev början på ett 22 år långt självskadebeteende som Malin kämpat hårt för att ta sig ur och som är en väg kantad av destruktivitet och självmordsförsök. Nu har det gått tio år sedan hon tillfrisknade, berättar hon uppkrupen i soffan med den tolv veckor gamla valpen Jeppe bredvid sig. I hallen i villan hemma i norra Halland hänger många prisrosetter från tävlingar och hundutställningar och på väggen bakom Malin finns flera bilder på hennes och hustrun Cassandras övriga hundar.

– Hundar är mitt liv. Jag köpte min första egna hund när jag var sjukskriven och behövde något att göra. Hope hette hon och hon blev verkligen mitt hopp. Hon hjälpte mig med det som psykiatrin inte klarade – att våga ta mig ut bland andra människor. Cassandra tycker lika mycket om hundar som jag. Det är vårt största gemensamma intresse.

Uppvuxen i Östergötland

Malin växte upp i ett mindre samhälle mellan Linköping och Norrköping.

– Jag hade det bra, mamma och pappa och två syskon. Det var ett vanligt Svenssonliv, men det vände när jag började skolan. Jag brukar säga att i ettan lärde jag mig läsa och skriva och vad mobbning var.

När några killar i klassen slängde hennes nya rosa vinterstövlar i leran berättade hon hemma.

– Jag grät och pappa tog tag i det och jag tänkte att nu blir det bra. Men det blev bara ännu värre. Den gången lärde jag mig att hålla tyst.

Mobbades i många år

Mobbningen pågick hela grundskolan. När Malin började gymnasiet i Linköping slapp hon sina belackare, men ångesten och självskadebeteendet fanns kvar. Hon började också använda sex på ett destruktivt sätt.

– Man vet att det inte är bra, men det spelar ingen roll. Ingen bryr sig så varför ska jag bry mig om mig själv? Sex blev också ett sätt att skada mig själv på.

Malin utbildade sig först till undersköterska och sedan till sjuksköterska. Hon flyttade till Stockholm och fortsatte att skada sig själv.

– Jag arbetade som sjuksköterska och hjälpte andra, men kunde inte hjälpa mig själv. Jag kände mig som en stor lögn, falsk.

Missbrukade tabletter

Malin har lång erfarenhet av tvångsvård och slutenvård inom psykiatrin. Hon har gjort ett antal självmordsförsök och periodvis har hennes liv präglats av destruktivitet och tablettmissbruk.

Efter ett självmordsförsök 2007 lyckades hon komma tillbaka. Hon hade kontakt med öppenvården och var på rätt väg.

Men en våldsam händelse som kunde kostat Malin livet fick henne att tappa fotfästet igen. En kompis hade brutit upp från en destruktiv relation och flyttat in hos Malin. Kompisens ex hämnades genom att släppa in gas i brevinkastet och tända på.

– Det blev en explosion i lägenheten. Jag fick en glasruta över mig och hade skärsår över hela kroppen. Mannen dömdes senare, men det där fick mig att må dåligt igen och jag bröt med psykiatrin. När jag äntligen hade börjat få ordning på livet så höll det ändå inte hela vägen. Varför skulle jag fortsätta att kämpa?

Började självmedicinera

För att dämpa sitt psykiska illamående började hon självmedicinera och blev snart läkemedelsberoende.

– Jag mådde skit och kände mig extremt misslyckad. Jag gick ner mig totalt och hatade mig själv.

Hon blev då kontaktad av sitt gamla vårdteam.

– Jag vet hur man snackar sig ur ett LPT (lagen om psykisk tvångsvård). Jag klarade mig ur det. Men i juni 2009 kontaktade de mig igen och sa "vi vet att du vill ha hjälp". Det var som en intervention och jag fattade jag att jag var värd att få hjälp.

Sex veckors avgiftning

Malin blev inlagd för avgiftning i sex veckor. Därefter bad hon om att bli inskriven en vecka på en psykiatrisk avdelning för att få en så mjuk övergång som möjligt till ett vardagsliv. Att det vände den gången beror på flera saker.

– Jag blev beviljad DBT (dialektisk beteendeterapi) och på fem veckor hade jag verktyg och kunde bryta ett självskadebeteende som pågått i 22 år. Men jag ville också ge mitt vårdteam en chans. Jag hade ett enormt stöd från dem och de kämpade för mig.

För att klara ett liv utan att skada sig själv satte hon upp delmål och tog en dag i taget.

– Jag hade inga förbud utan bestämde att jag fick skada mig själv vissa klockslag. Glömde jag bort det då fick jag vänta till nästa dag samma tid.

Malin tillsammans med sina hundar, från vänster: Hunnie, som är en blandning mellan american staffordshire och american bulldog, rottweilern Lava samt Jeppe, en staffordshire bullterrier. Bild: Mathias Pernheim

1/2

Sedan några år tillbaka föreläser hon via föreningarna SHEDO och Hjärnkoll. Inför det har hon varit tvungen att syna sig själv i sömmarna.

– Jag läste dagböcker från när jag liten och tittade på mig själv. Jag hade aldrig stannat upp tidigare men förstod då att jag dämpat ångest med självskadebeteende och utåt sett varit duktig. Jag har självskadat i halva mitt liv. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Vem hade jag blivit om jag inte mått dåligt?

Hon berättar att hon utgett sig för att vara heterosexuell. Det hänger också ihop med att hon aldrig stannade upp och kände efter. Först för några år sedan insåg hon att hon är homosexuell.

– Tänk om jag vågat vara mig själv när jag var 20 istället för vid 41. Hur hade mitt liv sett ut då?

Träffade sin blivande fru

Det var i samband med en föreläsning som hon träffade sin fru Cassandra. När det utvecklades till en kärleksrelation gick det snabbt. Cassandra friade efter en månad och de gifte sig en solig dag hemma på tomten i Tvååker där de bodde då. Tills alldeles nyligen har de levt med skyddade identiteter på grund av händelser i Cassandras förflutna som inneburit att det funnits en hotbild mot henne. Nu har livet återgått till det normala för båda.

– Cassandra och jag har många gemensamma nämnare i våra liv. Hon har genomgått samma terapibehandling som jag. Vi förstår varandra. Om jag mår dåligt blir hon inte rädd, det är en äkta relation. Hon är både min fru och bästa vän, säger Malin när tre hundar rusar in i vardagsrummet.

"Det finns hopp"

Cassandra är tillbaka från en långpromenad, sticker in huvudet och säger hej. Medan Malin gör sig klar för fotografering berättar hon att Cassandra brukar säga att hon tycker att Malin har vuxit. Att hon vågar vara sig själv. Hon känner igen sig i den bilden och vill förmedla det till andra som gör samma resa som hon har gjort.

– Det finns hopp. Det vill jag nå ut med. Att må dåligt är inget att skämmas för men det går att vända. Jag klarade det och jag är säker på att andra klarar det också.

Mathias Pernheim

mathias.pernheim@stampen.com