De tog sig igenom cancern tillsammans

Huvudet går som ett periskop när Sarah kommer in i den halvfulla cafélokalen, det är före de nya hårdare coronarestriktionerna. Hon kollar att allt ser bra ut och hälsar glatt på några hon känner, ger sig tid. Tidigare har hon arbetat på just detta café .

– Min mammas cancer har gjort mig ödmjuk. Mer rädd om andra, om livet, berättar Sarah senare när vi slagit oss ner vid ett bord med tillräckligt coronavstånd till andra.

Sarah ska försöka berätta om åren som ung närstående till cancersjuk, hur det var.

Anade att något var fel

Drygt sex år har gått sedan cancern slog ned och förändrade Sarahs och hennes familjs liv. Det började med ett tandläkarbesök, Sarahs mamma Gunnevi hade fått problem med blödande tandkött och tandläkaren fattade snabbt misstankar om orsaken och remitterade henne direkt till Sahlgrenska sjukhuset. 21 augusti kom beskedet. Gunnevi hade skiv- epitelcancer som hade gått ned i käkbenet.

– Jag kände att det var något som inte stämde, men förstod i början inte vad det handlade om. Min mamma är inte den som beklagar sig.

Sarah började samma månad på musiklinjen på Helsjöns folkhögskola där hon bodde på internat.

– Mina föräldrar ville skydda mig och berättade i början inte allt. De ville att jag skulle leva så normalt som möjligt. Och jag ville inte tro något annat än att det skulle gå bra. Mamma fick genomgå flera operationer, den största som tog 15 timmar var den 21 september.

Första besöket

Sarah är väl insatt i alla operationer och behandlingar som gjorts. Hon berättar att en del av smalbenet användes till käkben, och hur hud flyttades från kropp till käke, om skruvar och skenor och hur tänder togs bort.

– Mina föräldrar ville inte att jag skulle besöka mamma första veckan efter operationen. Och så här i efterhand tycker jag att det var rätt. Man kan inte förbereda sig på något sånt.

Hon tänker tillbaka.

– Det var min mamma som låg i sjukhussängen, men inte hennes kropp. Hon kunde inte prata och var mycket trött. Jag tror det var jobbigt för henne att visa sig svag inför mig, och jag är likadan.

Sarah kände sig i början ensam i sin sorg, men tyckte att det var skönt att gå på folkhögskolan där var livet mer normalt.

– Jag kände mig oförstådd i sorgen, det var därför jag kände mig ensam.

Pratade med hjälp av mobilapp

Hon besökte sin mamma ett par gånger varje vecka på sjukhuset. Då brukade hon krypa upp i sin mammas säng, hennes mamma pratade genom att skriva på mobilen, som sedan genom en app lästes upp av någon på valfritt språk.

– Vi lyckades ganska bra med att få varandra att skratta. Jag har alltid varit mycket nära mina föräldrar. Även pappa Björn har varit med på resan hela vägen

Sarah fick uppleva hur hennes mamma för andra gången i sitt liv fick lära sig att gå och lära sig att tala. Väl hemma väntade en omfattande och tuff rehabilitering, dessutom 34 plågsamma strålbehandlingar.

Men både mamma och dotter ville vara starka inför varandra.

– Jag var en ganska mogen 20-åring, jag hade bott utomlands sammanlagt 1,5 år och stått på egna ben, nu blev jag som en mamma. Satt hemma mycket, slutade festa och slutade leva det klassiska livet för en 20-åring. Jag hade ingen jämnårig att dela min situation med. Mina jämnåriga kompisar hade ju svårt att förstå. Och som anhörig har man inte social rättighet att beklaga sig...det är ju den som är sjuk som är drabbad?

På ”Ung Cancer” förstod alla

Ett viktigt stöd blev organisationen Ung Cancer, Sarah var med som närståendemedlem.Genom föreningen träffade hon andra unga i samma situation, som förstod, som hon kunde prata med.

– Jag träffade sådana som jag kunde relatera till och dela erfarenheter med.

Hon var på möten nån gång per månad i Göteborg, men höll också kontakten via internet.

– Det är en förening som verkligen behövs. En del unga är mycket ensamma och det saknas ofta stöd från samhället så de kan bearbeta allt vad en cancersjukdom för med sig. Eller lämnar efter sig.

När Sarah avslutat sin ettåriga musikutbildning flyttade hon med sin kille till Göteborg och fick jobb på ett stort café, något som passade henne perfekt.

– Ett år senare var jag biträdande platschef. Det var bland annat ett sätt att hantera mammas sjukdom. Jag gjorde det jag var bra på, jobba. Livet fortsatte men stod ändå still.

Mamman kämpade på med sin rehabilitering och förklarades så småningom cancerfri. Sarah kunde börja koppla av. Men istället för att resa, som hon drömt om, höll hon sig hemma och varvade jobb med universitetsplugg.

– Jag levde med cancerbaksmälla, även anhöriga drabbas av det. Det finns en oro och ångest för återfall.

Allt började om

– Läkarna såg de nya problemen ganska tidigt. Mamma fick problem med den nya käken, den gick till slut sönder, hon hade mycket ont. Käken gick inte att rädda. Mina studier i internationella relationer gick inte så bra.

Återigen fick Sarahs mamma gå igenom plågsamma operationer, med ben- och hudtransplantation. Andningen fick som förra gången ske med hjälp av ett hål i halsen och talet påverkades. Mamma Gunnevi lyckades ta sig igenom den andra omgången. Idag är hon tillbaka på sitt jobb som specialpedagog inom elevhälsan.

– Jag fick se min mamma lära sig gå och prata ytterligare en gång. När det började kännas säkert, att hon var bra, vågade jag göra det jag drömt om. Jag var caféchef på Da Matteo, jag sa upp mig och åkte till Mexiko. Där jobbade jag med funktionshindrade i en fridfull liten by vid havet.

Vände hem

Men så kom coronan.

– I april fick jag på kort varsel åka hem, jag hade tänkt att stanna längre. Cancerbaksmällan kom tillbaka. Tänk om mina föräldrar fick covid-19... och så skulle jag sitta fast i Mexiko?

I dag bor Sarah i Göteborg, och har trots coronan och cafédöden lyckats få jobb som barista och kallskänka. Hon har svårt att svara på vem hon varit idag, om det inte kommit cancer i familjen.

Hon vet bara vem hon faktiskt är:

– Jag är inte intresserad av ytliga relationer och jag är ganska ofiltrerad. Jag bär med mig en rädsla, men vill inte leva efter den. Jag är stolt, stark och sårbar.

Lena Berglund

lena.berglund@hn.se