Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Dagens kåsör: "Sommarens möten med nöjespubliken"

Det är ju sommar så man får anstränga sig. Jag har gett mig in i nöjeslivet.

Av turliga skäl hade jag biljett till Bruce Springsteen. Alltså befann jag mig på Ullevi tillsammans med mer än 60 000 andra och det kändes stundtals som ett iscensättande av ett matematiskt faktum som fascinerat mig: Om varje person i hela världen gavs bara en enda kvadratmeters utrymme, så skulle hela mänsklighetens få plats i Medelpad. (Vad de nu skulle ha där att göra?)
I alla fall bröt jag konventionen, begick en gärning som jag tror att man talar tyst om när man träffar de riktiga Springsteenälskarna. Jag gick ifrån konserten i förtid, förmodligen närmare en timme innan den var slut. Men allvarligt, karln spelar ju i tre och en halv timmar. Dessutom hade jag, med min enkla smak, redan fått höra No Surrender och Jole Blon och kunde nöjd traska därifrån.
Lättare sagt än gjort. Jag behövde från mitt ståplatsläge forcera åtminstone hundra meter hopträngd folkmassa. När jag med ett ursäktande leende kommit halvvägs befann jag mig öga mot öga, på ett par meters avstånd, med en biffig karl som i en klassisk gest drog en låtsad kniv över sin hals, en gest som bara kunde förstås som att jag var dödens om jag försökte armbåga mig fram förbi honom. Jag, värnpliktig furir vid Hallands regemente 1976, gjorde en närmast militär reträtt och kringgående rörelse. Det lyckades.
En kväll några veckor senare gick jag till allsången på Vallarna i Falkenberg. Jag har gjort det till tradition en gång varje sommar tillsammans med dotter och dotterdotter. Eftersom jag köper de billigare biljetterna, så har vi ingen bokad sittplats utan får breda ut oss i grässlänten omkring. Efter att i ett par år ha kommit något sent och suttit obekvämt på en filt på undanskymd plats, så gav jag mig sjutton på att jag i år skulle vara i tid, dessutom försedd med tre solstolar.
Alltså var jag där en och en halv timme innan föreställningen började, just då de första besökarna släpptes in. Faktiskt var jag allra först och visste exakt var jag skulle ställa mina ditsläpade stolar så att vi fick bästa utsikt.
Men där stod redan tre fällstolar, ännu obefolkade. Hmm. Uppenbarligen hade någon gått dit under eftermiddagen medan området ännu var öppet och tillgängligt och ställt sina stolar vid bästa åskådarplats som en markering inför kvällens begivenhet. Indicierna var uppenbara: Fällstolarna var blöta efter eftermiddagens skyfall.
Nåväl, inför sådan list och ansträngning kan man bara kapitulera. Återigen fick jag retirera från mina ambitioner.