Carina Ljungberg: ”Olles stöd har betytt mycket”

Carina Ljungberg och hennes make Olle Ljungberg tar emot hemma i köket på Södra Näs. De är fulla av liv och mycket glada. På matbordet står fika framdukat med tillhörande små glas.

– Det är druvshots från druvor vi odlat själva. Prova, det är alkoholfritt förstås, haha, säger Carina.

Fram till 2012 hade Carina ett förhållandevis obekymrat liv. Hon är uppvuxen i Varberg, var tidigt intresserad av friidrott och som barn bodde hon mer eller mindre på Påskbergsvallen. 1977 träffade hon Olle, som hon gifte sig med på sin 30-årsdag.

– Jag var i Nöjesparken med en kompis, där träffade jag Olle och det blev sista dansen. Jag blev bjuden hem till honom dan efter, såklart jag ville. Där fanns hans cykelkompisar Tommy Prim och Kent Glittmark med tjejer. Vi hade trevlig och jag blev kär.

Viktig resa

Olle, som nu sitter vid hennes sida vid matbordet, tävlade på den tiden i cykel i CK Wano, men hade gjort ett uppehåll för att vara FN-soldat på Cypern. Han var i Sverige på kort besök, så de höll lågan brinnande genom brevväxling. I slutet av sin tjänstgöring bjöd Olle ner Carina.

– Sedan bilade vi hem i en grön Opel Ascona. Det var en upplevelse att åka tillsammans genom Europa. Vi flyttade ihop när vi kom hem.

Både Carina och Olle tyckte om att idrotta. De började jogga och sprang lite lopp.

– Det blev några maraton i Stockholm. Jag sprang som bäst på 3 timmar och 36 minuter och Olle på 2 timmar och 43 minuter.

17 augusti 1985, på Carinas 30-årsdag, gifte de sig i Träslövs kyrka, då var Carina gravid i sjätte månaden. Sonen Joel föddes i december 1985, sedan, i april 1989, kom dottern Sofie.

Började på Kusthotellet

Carina som hade arbetat på Bröderna Carlssons boktryckeri sen skolan ville pröva något nytt när barnen blev lite större. Hon sökte och fick jobb på Kusthotellet 2004.

– Ett härligt ställe. Bäst av allt var att det fanns träningsmöjligheter. Och att jag började gå några kurser i vattengympa och sedan fick leda egna pass.

2012 upptäckte Carina en knöl under armhålan. Trots biopsi kunde läkaren inte hitta något fel. Men knölen fortsatte att växa. Hon uppsökte sjukhuset sex månader senare och då blev det bråttom:

– Det var juletid och jag fick snabbt tid för en operation. Jag trodde det bara var en fettknuta men läkaren konstaterade att det var Hodgkins lymfon, en tumör i lymfkörteln som var behandlingsbar. Jag blev naturligtvis ledsen och familjen likaså. Jag fick cellgift i åtta månader, tappade håret men mådde bra och kunde vara ute och promenera. Jag köpte en snygg peruk så jag kunde känna mig fin.

Sonen gav extra pepp

Samtidigt utförde den då 27-årige sonen sin livs utmaning genom projektet ”Ride of hope”. Som åttaåring hade han förlorat sin bästa kompis i cancer och nu var hans mamma svårt sjuk.

– Vår son Joel cyklade Vätternrundan, som är 30 mil, på en ”enhjuling” på tiden 23 timmar och 40 minuter och samlade in 66 000 kronor till Barncancerfonden! Det var fint!

Efter den åtta månaders långa cellgiftsbehandlingen gjordes röntgen och allt såg bra ut. Carina började jobba. 2015 blev det återfall. Carina hade feber och hosta och var trött och fick genomgå en stamcellsoperation på Sahlgrenska sjukhuset. Först verkade det ha gått bra, men fem månader senare fick Carina tillbaka tidigare symptom. Läkarna ignorerade Carinas oro, och menade att det var lunginflammation, men hon stod på sig. En bit av lungan opererades bort och en undersökning påbörjades. Sen kom beskedet.

– Jag hade oturen att få tillbaka skiten. Det fanns mycket tumörer på lungorna, och min kropp skulle inte klara mer cellgiftsbehandling. Som tur är har jag fått en bra läkare på Sjukhuset i Varberg, han ringde en forskningsgrupp i Lund som skulle testa något nytt.

Kom med i studie i sista stund

Carina fick komma till sjukhuset i Lund för samtal redan dagen efter.

– Det kändes bra. Läkaren i Lund tyckte att jag var positiv och hade rätt inställning, så jag kom med som sista person av åtta i studien. De flesta lever i dag. Olle och jag åkte till Lund var tredje vecka för behandling. Vi åkte dit i 2,5 år och fick 40 behandlingar, säger Carina.

Olle nickar allvarligt. Genom åren har han skjutsat sin fru 300 gånger till olika behandlingar. Han har tillsammans med sin arbetsgivare pusslat med schema och arbetstider så att han kunnat vara med.

– Det var en väldig tur att hon kom med, vi vet inte hur det annars gått. Ett amerikanskt läkemedelsföretag finansierade studien, vi fick betalt för alla omkostnader och Carina fick en bra vård. Men vi fick skriva under mycket papper, ifall något skulle gå fel, säger han.

Nytt bakslag

Behandlingen innebar att Carina fick antikroppar och en ny medicin. Efter 2,5 år i Lund fortsattes behandlingen på sjukhuset i Varberg i ett år.

Resultatet blev lyckat men i julas kom nästa slag. Carina fick bältros i höger öga och nervsmärtor i huvudet.

– Det var hemsk. Jag tappade synen helt på högra ögat, men efter hittills 23 turer till ögonkliniken i Halmstad så är synen bättre.

Trots alla svårigheter är Carina och Olle glada att fortfarande ha varandra, kunna njuta av sina tre barnbarn och att kunna fira sin 35-åriga bröllopsdag.

– Att vara positiv och motion har varit en viktig medicin. Nu är jag en glad pensionär och mår bra, säger Carina.

Lena Berglund

lena.berglund@hn.se