Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tennisgrabbarna. Året var 1946. Styrelseledamöter stående från vänster: Allan Kanje (ingick inte i styrelsen), Ebert Wadsten, Erik Bartholdsson, Henry Willbert och Henry Carlsson. Sittande från vänster: Åke Rosengren, Knut Eliasson och Artur Jobson (ingick eventuellt i styrelsen). Bild lånad av Göran Carlsson. Bild: Privatfoto

Byggde en av Sveriges första centercourts

Redan i slutet på 1880-talet har det spelats tennis på provisoriska banor lite var stans i Varberg, och 1915 bildades den första föreningen, nämligen Varbergs Lawntennisklubb .

Konsul Donald Jobson och bagaremästare Viktor Persson ingick i styrelsen, liksom de tre bröderna Eliasson, Herbert, Sten och Bror. Dessa tre lär till och med ha haft en egen bana på Södergatan, och även på Charleshill på Norra vägen ska ha funnits en privat tennisbana.

Den nybildade föreningen kunde räkna ett 30-tal medlemmar, men intresset svalnade undan för undan, och verksamheten upphörde efter några år.

Men ett nytt försök gjorde tennisentusiasterna Herbert Eliasson och Lippe Persson. Dessa båda tog kontakt med konsul Donald Jobson, som än en gång åtog sig ordförandeposten. Den nya klubben fick namnet Varbergs Tennisklubb, och datumet för dess bildande var den 8 juli 1924.

På första styrelsemötet bestämdes, att årsavgiften för seniorer skulle vara tre kronor och för juniorer en krona. Den första banan i klubbens regi anlades bakom vårt fina Varmbadhus (som kan fira 90-årsjubileum nästa år) och stod färdig 1926. Varberg fick härmed, tillsammans med Lysekil, Sveriges första Centercourt bana, och de som byggde anläggningen var hitresta engelsmän som kunde jobbet.

Banan hade så hög kvalitet, att den aldrig behövde läggas om. År 2000 fick den emellertid lämna plats för parkeringsplatser och andra ändamål, men på en minnesskylt på krönet ovanför kan man läsa om dess ärofyllda historia. Anledningen var också den, att 1975 anlades två nya banor i Stenbrottet, och 1998 ytterligare två.

Under klubbens 90-åriga verksamhet har Davis Cup-matchen mellan Sverige och Jugoslavien 1946 varit det mest omskrivna arrangemanget. ”Undret i Varberg” minns säkert många än i dag, då Sverige vände underläget 0-2 till seger med 3-2. Torsten Johansson och Lennart Bergelin stod för bravaden.

Boktryckare Henry Carlssons son Göran har berättat, att hans pappa vid detta tillfälle var engagerad som ordonnans mellan banan och Varmbadhuset, varifrån Sven Jerring refererade matchen. Henry, själv tennisspelare och styrelseledamot i klubben, fick ständigt springa med uppgifter om matchen till Sven Jerring, för att radiolyssnarna skulle bli underrättade om ställningen.

Men på denna historiska tennisarena spelades också landskamper mot Amerika, Danmark och Australien.

Mitt eget intresse för tennis har funnits från tidiga tonåren, och detta kom att fortsätta även i Varberg på 40-talet när jag kom hit. Min kollega på HN, Ebert Wadstén, tillhörde klubbens styrelse och var dess sekreterare i tjugo år. För sina insatser tilldelades han Svenska Tennisförbundets förtjänsttecken.

Vid våra möten på tennisbanan fick jag inte många game, men så var han också en av de bättre spelarna i VTK. Den pyttelilla röda, nerslitna stugan vid C-banan, som fungerade som ”klubbhus”, har jag fortfarande i minnet. Här kunde högst två spelare byta skor samtidigt.

På andra sidan Villagatan bodde Vendela Öhlin och hennes make. Med en nätt knackning på köksdörren, öppnade fru Öhlin, alltid glad och vänlig, och tog emot betalningen för speltimman. 1945 rörde det sig om 2:50.