Bob Hansson, för dagen klädd i tredelad kostym, ska snart med tåget till en föreläsning. På ett fik på Stockholms central berättar han att han har börjat skriva en ny diktsamling, den första på tio år, som släpps till årsskiftet och att det är en befrielse att ge sig in i poesin igen.
–Jag har haft en period när jag starkt har känt att varje ögonblick är meningsfullt, och det har jag inte känt på länge. Vid 40 fick jag något slags kris, men dikten gav mig meningsfullheten tillbaka.
Han är en av Sveriges bäst säljande poeter och väcker intresse i många sammanhang: I samarbeten med rockartister som Thåström, med oförglömliga rader som ”här ligger jag och duger” (titeln på ett av hans verk), och med föreläsningar som ringar in många människors undringar med rubriker som ”Kärlek – hur fan gör man?”.
Vår längtan efter kärlek är temat han ständigt återkommer till, i både föreläsandet och skrivandet. Själv tycker han sig inte vara mer upptagen av känslor än andra författare.
–Vi lever i en prestationskultur, en materialistisk kultur. Det är de kraven vi försöker leva upp till. Men vi är inga materialistiska varelser, vi har större behov av kroppsberöring än av prylar. Där uppstår ett glapp, och det är i det glappet jag vill verka.
Bob Hansson växte upp i Helsingborg med sin mamma som jobbade som kallskänka. I skolan sågs han som problembarn. I dag bor han på Söder i Stockholm och rör sig i en kulturell medelklass. Det har varit en resa både socialt och geografiskt vars betydelse har upptagit hans tankar rätt mycket.
–Grundläggande är att jag har en låg självkänsla som gör att jag sällan känner mig fullständigt välkommen. Och då är det lätt att man börjar undra varför. Varför känner jag mig inte hemma här?
Som klassresenär kan det vara lätt att söka förklaringen i ens bakgrund, menar han. Kanske känner man sig inte riktigt bekväm eftersom man kommer från ett annat håll, med lite yvigare gester. Ändå bör man påminna sig om att det även handlar om ens upplevelse av omvärldens bemötande, inte bara om hur man faktiskt blir bemött.
– Har man en svag självkänsla kan man lätt missa det välkomnandet som faktiskt är där.
Trygghetszonen blir också lite trängre med åren, tror han. När åren går anpassar man sig till det allt trängre utrymme man lärt sig behärska.
–Det är den trista saken när man blir äldre tycker jag – det finns ju en massa positiva saker med det också – att man har det tillräckligt bra i sin trygghetszon för att inte utmana den. Det är en stor sorg i mig, detta drama.
Fyller: 45 år den 18 maj 2015.
Gör: Poet och föreläsare.
Bor: Malmö och Stockholm.
Familj: Sonen Povel Prins Hansson, tre år.
Så firar jag födelsedagen: ”Ingen aning. Jag och en annan författare, Tove Folkesson, har skrivarkurser ihop som verkligen är roliga, och jag tror att vi har kurs den dagen.”
Om att fylla 45: ”Att bli äldre handlar om att klä av sig. Samtidigt som man klär på sig en massa framgång och status och åtaganden, så klär man av sig idéer om sig själv, och det är en befrielse.”
Lyssnar helst till: Jonathan Johansson.
Läser just nu: ”Inget. Jag skriver.”
Blir lycklig av: Nuet.
