Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/7

Bland grevinnor och betjänter i Karins dockhus

I slottet Chateau du Papillon, Fjärilsslottet, strax utanför Veddige bor grevefamiljen Montignac. Marie-Louise, Viktor och deras barn Adelé och Rosalie. På närliggande Proprieté de Thomas bor familjen de la Marte, Madeleine och Robert och deras barn Henri, Albert, Celestine, Yvonne, Yvette och Francine. Adéle och Henri är gifta med varandra, och Henri har byggt ett underbart rosa hus åt sin hustru på Ile de Thomas.

Ett underbart rosa hus säger ni. Alldeles utan­för Veddige. Varför har man inte hört talas om det?

Det kan bero på att huset är knappt två meter högt och dess innevånare blott en tvärhand höga. Det är också beläget inom fyra väggar, nämligen torpet Tomesas. Det är helt enkelt ett dockskåp. Men inte vilket dockskåp som helst. Huset är ett litet mirakel av kreativitet, fantasi och hantverksskicklighet. Kvinnan bakom verket heter Karin Örnerkrans. I snart fem år har hon byggt på denna boning och vävt en historia kring dess innevånare som resulterat i en bok. Hur föddes nu en sådan märklig idé? Karin berättar:

– Själva dockskåpet byggde jag 1974. När min dotter var i lämplig ålder fick hon det i present. Hon flyttade helt sonika in sin Barbie­familj och sedan, när intresset svalnade, flyttade de ut igen. Sedan blev dock­­huset stående. Fram till 2008 då jag plockade fram det igen.

Under långa mörka vinterkvällar växte så huset och berättelsen om familjerna Montignac och de la Marte fram. En blandning av fantasi, egna erfarenheter och nedslag i historien. Karin bestämde sig för att skapa olika tablåer: ett bröllop mellan Adelé Montignac och Henri de la Marte blir avstampet och sedan får vi följa den unga familjen och deras släktingar och vänner genom livets skiften. Luciafirande, jul­afton, juldag, nyårsafton, påsk och så vidare. Inte mindre än sju olika scenarion har skapats.

Dockskåpet är som sagt utsökt och genomarbetat in i minsta lilla detalj. Drar du ut de pyttesmå lådorna i toalettbordet så visst finns där burkar med krämer och annat som hör till. Högst upp under vinden bor tjänstefolket: Alphonse, alltiallo, Ingrid, barnflicka och Sofiasyster, Gretchen, kokerska, Mirabelle, husa, och Virginia, sömmerska. En trappa ner sällskapsrum, jaktrum, badrum, sovrum, barnkammare, ja till och med ett orangeri där husets kvinnor kan njuta av värme och grönska. Längst ner köksregionerna. Det hela påminner lite om ”Fanny och Alexander”, eller varför inte den omåttligt populära tv-serien ”Downton Abbey”.

– Historien utspelar sig i ett fiktivt land. Familjerna har visserligen franska namn men sederna är i många fall svenska. Jag tänker mig att den äger rum 1915–1925 ungefär. Det är en tid jag gillar därför att modet var så elegant, berättar Karin.

Även kläderna syr hon själv, men de limmas fast på dockorna som tillverkas av cernit, ett formbart material som kan brännas i ugnen för att bli stelt. Möbler och annan rekvisita är av egen fabrikation med hjälp av ett behändigt multiverktyg kallat ”dremmel”. Bara fantasin sätter gränserna för vad man kan göra. Så kan senapskorn bli vindruvsklasar, aluminiumhöljen till värmeljus allehanda metallföremål och så vidare. Datorn är också till stor hjälp.

– I början var det svårt men övning ger färdighet. Det är bara ibland som jag unnar mig lyxen att köpa något, till exempel en uppsättning kristallglas, säger Karin och visar upp en pytteliten bonad broderad för hand i petit point. Av henne själv.

Man häpnar över detta finlir. Är det verkligen möjligt?

– Jag har väl alltid varit en händig person och tar jag itu med något brukar jag ro det iland, säger Karin utan någon som helst falsk blygsamhet.

Karin Örnerkrans, i dag 71 år gammal, växte upp i en högborgerlig miljö i Göteborg, fadern var läkare. Efter studenten for hon till Bryssel och jobbade som au pair. Ett år var det meningen, men det blev sex år och en kärlekshistoria med en egyptisk man.

– Tyvärr höll det inte i längden och jag for hem och gifte mig med en svensk man och fick fyra barn. Jobbade som dagmamma en period tills jag tog tag i studierna igen och utbildade mig till ekonom. Så gick min man och jag skiljda vägar efter tio år och jag beslutade mig för att flytta till Veddige. Det är det bästa jag gjort.

Efter tio år i Veddige blev det ännu lantligare när Karin flyttade ut till torpet Tomesas. Här pysslar hon i trädgården, förmanar sin hundar och katter, umgås med vänner, läser och handarbetar. Livet som pensionär är en ynnest tycker hon.

Åter till dockhuset. Någon gång måste det roliga ta slut och till nästa vår räknar Karin med att avsluta sitt verk. Då skall det bli dubbelbröllop mellan husan Mirabelle och en pojke från grannbyn och kokerskan Gretchen och alltiallon Alphonse, en grande finale.

Till huset hör också en berättelse i tryckt form, en saga om en saga. Karin har varit mån om att lägga in stycken av verklighet i den. Tavlorna på slottets väggar är målade av sin tids konstnärer, bland andra Degas och Renoir, samtalsämnena runt middagsbordet handlar om Charles Lindbergs flygning över Atlanten, Titanics undergång och andra tidstypiska ämnen.

– Det ska inte bara vara lek, det ska vara kunskap också, säger Karin.

Varje scenario är prydligt nedpackat i lådor. Silkespappret prasslar när Karin varsamt vecklar ut små påskgummor, påskris och annat som hör högtiden till.

– Jag är väl lite knäpp, säger hon förnöjt. Men det här är ett sätt att hålla både kropp och själ i gång. Det är viktigt när man blir äldre. Det blir så lätt att man isolerar sig och tappar lusten att göra något alls.

Fotnot: Den som vill veta mer om grevefamiljen Montignac och deras vänner kan gå in på www.tomesasdockskap.n.nu eller www.ensagaomensaga.n.nu