De fem kvinnorna, Britt-Marie Ahlgren, Astrid Hoffblad, Lena Kristoferson, Margret Malmros och Anja Svensson, fick väldigt bra kontakt med varandra under veckorna de tillbringade på BB. Dagarna de tillbringade där i väntan på sina bebisar blev långa, och medan andra mammor kom in, födde sina barn och snart åkte hem så var de kvar.
– Vi trivdes bra ihop och hjälptes åt att få dagarna att gå, berättar Anja. Det var en speciell situation för oss alla och vi kunde både skratta ihop och stötta varann. Och jag tror nog att vi piggade upp hela avdelningen!
– De bästa stunderna var när vi alla satt i dagrummet, pratade och hade roligt i väntan på kaffevagnen med de goda smörgåsarna och bullarna. Det var rena pensionatet!
De fem mammorna har många starka minnen från tiden på BB – till exempel det bestämda klappret av trätofflor i korridoren när ronden närmade sig: då gällde det att snabbt ta sig till rummet och sängen, annars blev det bannor.
Ett litet saltkar kom också att spela en stor roll i samvaron.
– Maten var vällagad men smaklös tyckte vi, så jag tog med mig ett litet saltkar hemifrån, säger Anja. Det var väl inte meningen att vi skulle äta för salt och kryddad mat kan jag tro, men det där saltkaret användes flitigt kan jag säga. Mellan måltiderna så gömde jag undan det inne i mitt rum.
Saltkaret finns kvar än i dag och har blivit något av en symbol för vänskapen som växte fram på BB.
Det fanns givetvis också svåra stunder. Anja minns särskilt när en sköterska kom och sa att en mamma ville prata med henne.
– När jag kom in till henne berättade hon att hennes barn hade dött. Vad ska man säga en sån stund? Det var med tunga steg och stor sorg jag gick från det mötet. Min egen förlossning skulle komma när som helst och visst undrade jag hur det skulle gå...
Barnen föddes alla under mars, fyra pojkar, Dan-Erik, Mattias, Anders och Johan, och en flicka, Lisa. För Anja blev det en svår förlossning. Pojken som föddes vägde 5080 gram, och hans liv hängde på en skör tråd, berättar hon.
– Själv blev jag sövd och visste inte om han levde eller vad död. Så när barnsköterskan nästa morgon kom med honom och la honom i min famn var jag så lycklig.
När barnen väl var födda bestämde sig de fem för att fortsätta hålla kontakten. Anja var den som bodde närmast Varberg, i Himle, medan de andra bodde längre norrut, i Kullavik, Frillesås och Särö.
– I början träffades vi två gånger om året och barnen var alltid med. Men när barnen fyllt 15 tyckte de inte längre det var så roligt att följa med, så sedan dess har vi mammor träffats en gång varje år.
Extra roligt var det när två av mammorna, Anja och Margret, hamnade på BB igen samtidigt, tre år senare. Den gången förlöstes båda barnen med kejsarsnitt. Anja fick en flicka, Ann-Louise, och Margret fick en pojke, Henrik. Givetvis kom de andra mammorna och hälsade på.
Anja träffade då samma barnsköterska, Rosa Andersson, som tog hand om Anders när han föddes.
– Jag tyckte så mycket om henne redan då. Hon hade nära till skratt och härlig humor. Och hon tyckte det var roligt när jag dök upp på BB igen 1978 – jag hade ju sagt att det fick räcka med barn när jag åkte hem med Anders.
För några år sedan träffade Anja en kvinna som verkade så bekant. De började prata – och visst, det var Rosa Andersson, barnsköterskan.
– Det blev ett glatt återseende, säger Anja. Hon mindes oss fem mammor mycket väl och jag fick chansen att tacka henne för den fina tiden vi hade på BB.
I år har det gått 38 år sedan BB-tiden, och vänskapen består. De fem kvinnorna har träffats hemma hos varandra eller på restaurang, följt varandra i med- och motgångar, och om någon hamnat på sjukhus så är det givet att de andra hälsar på.
Barnen, ja de har i flera fall själva bildat familj och har egna barn. Själv har Anja nu sex barnbarn mellan 2 och 14 år. Och nog har BB-vistelsen förändrats sedan hon själv fick sina tre barn Monica, Anders och Ann-Louise på 70-talet.
– Nu stannar mammorna bara ett par dagar om allt går som det ska och de sköter om sina barn själva. På vår tid tog barnsköterskorna hand om barnen och tyckte att vi mammor skulle vila upp oss. Det fanns nog en poäng med det, man är rätt slut efter en förlossning. Och inte tycks mammorna prata så mycket med varandra heller – de kanske inte hinner!
