Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Samling i soffan. Sandra Rydsten med döttrarna Ellen och Lova. I magen växer en bebis till. ”Det är en lillebror eller en sköldpaddsbebis”, säger Ellen bestämt.

Barnen viktiga i Sandras liv

Det är ordning på torpet när Sandra Rydsten håller i trådarna. På måndag ska hon fylla 30 år - men kalaset har hon redan klarat av! - Vi firade den 1 september, så att vi skulle kunna ha festen utomhus. Och det blev hur lyckat som helst!

Sandra Rydsten får ibland frågan om hon tycker det är jobbigt att fylla 30 år. Nej, inte alls, säger hon.

- Ibland blir jag riktigt förvånad själv över hur mycket jag hunnit med redan. Viktiga saker!

Sandra var bara 15 när hon träffade sin Mikael, också han Buabo. Han var visserligen några år äldre.

- Men jag visste vad jag ville redan då, konstaterar Sandra med ett skratt.

Två veckor innan Sandra skulle fylla 20 gifte de sig och har alltså nu varit gifta i tio år. Och det känns bara bättre med åren, konstaterar hon.

En sak som stärkt Sandras och Mikaels relation var svårigheterna att få barn, något som ofta kan utlösa kriser i ett förhållande. För Sandra och Mikael blev det tvärtom. De hade varit tillsammans i elva år när dottern Ellen föddes.

- Alla våra barn har kommit till genom IVF, säger Sandra. Vi är oerhört tacksamma för att det har lyckats inte bara en utan tre gånger.

Tredje barnet är beräknat till februari nästa år och Sandra hoppas att bebisen inte har för bråttom ut.

- Lova föddes två månader för tidigt men var en riktigt stark tjej och har klarat sig jättebra. Hon vägde bara 1,6 kilo och var 43 cm lång. Vi fick sondmata henne den första tiden. Det var tur att det inte var vårt första barn, konstaterar Sandra.

Men några fler barn blir det nog inte.

- Vi har alltid velat ha fyra barn, men hormonbehandlingarna inför en IVF tar hårt på mig och man får leva med stora restriktioner under graviditeten för att inte äventyra något.

Sandra är nu hemmaförälder på 80 procent och arbetar 20 procent. Hon är en av fem delägare i Havsbris AB som driver Fyrens förskola i Bua, och den som sköter ekonomin.

- Just nu är jag förskolechef också. Det låter väl fint, skrattar hon. Vi låter det uppdraget alternera mellan oss och chefar ett år i taget. Då får alla bra insikt i verksamheten.

Sandra är mycket glad över att hon tog chansen att bli en del av Fyren, när förskolan ombildades från föräldrakooperativ till personalkooperativ.

- Jag testade en massa olika saker efter gymnasiet. Jag var lokalvårdare på Ringhals, jobbade i restaurangen på Värö Bruk, utbildade mig till massageterapeut.

- Jag tänkte mig aldrig en framtid inom förskolan men kom in där via maten kan man säga. Laga mat och baka har jag alltid gillat och hade nog egentligen tänkt bli kock.

Sandra började som timvikarie på Fyren 2004. Då hade hon och Mikael flyttat tillbaka till Bua och köpt hus. 2006 arbetade hon som förskolekock och läste pedagogik på distans och 2006 fick hon en tjänst på Fyren. Förskolan växte och 2008 ombildades den till personalkooperativ. Förra året blev det ett aktiebolag och Sandra har varit med på hela resan.

- Jag är yngst och det skiljer drygt 30 år till den som är äldst. Det är en jättebra mix, vi har olika erfarenheter, och jag älskar omväxlingen. Jag hoppar lika gärna in i köket som i barngrupperna när det behövs.

Sandra och Mikael få köa för en förskoleplats precis som alla andra. Men de har bestämt att barnen inte ska skolas in förrän de är två och ett halvt år och då ska de gå halvtid.

- Barnen är det viktigaste vi har - vi har kämpat och väntat så på dem och de blir så fort stora. Så de ska få vara hemma så mycket som möjligt. Det är den lösning som funkar bäst för oss, speciellt som Mikael jobbar skift.

Vad gör ni när ni är lediga?

Sandra svarar med ett skratt:

- Vi är aldrig lediga! Jo, förresten - vi har en segelbåt. När vi är ute med den så är det total avkoppling. Det märks på barnen också. Själv hade jag aldrig satt min fot på en båt innan jag träffade Mikael men jag har fått lära mig och njuter verkligen av det nu.

- Jag var inbiten hästtjej när jag växte upp och att komma ut på sjön är lite detsamma som att ge sig ut på en långritt i skogen - det är en sån känsla av frihet!