Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Att låta tågen gå

Sluta jobba? Jag? Näh, det måste ha blivit fel någonstans…

Men så är det och det är med blandade känslor man inser att stunden obönhörligt närmar sig. Även om man valt det själv. Åtta arbetsdagar kvar som samhällsnyttig medborgare. När väckarklockan ringer klockan 6.30 vill jag inget hellre än att inträda i de grå pantrarnas skara, men vid förmiddagsfikat i lunchrummet tänker jag att det är allt bra trevligt att knega ändå…

Fredagarna kommer till exempel att bli meningslösa nu när det snart är lördag hela veckan. För att inte tala om den tidigare så hett efterlängtade semestern. Inte kan man snacka skit om chefen heller eller utbyta smaskiga förtroenden med arbetskamraterna. Och vad är det för mening med att gå på afterwork och kolka vin när det bara finns ett after och inte något work?

Nej nu är det snart slut. Om inte någon vill anställa en förstås, men det håller jag för otroligt. Vem vill ha en lojal och allround 61-åring med lång arbetslivserfarenhet som aldrig är sjuk eller vabbar? Skulle kunna tänka mig att bli pråmskeppare på Rhen.

Nu ska vi inte ägna oss åt bitterhet utan i stället se framåt. Vad jag förstår när jag pratar med 65-plussare så är det ett väldigt snärj att vara pensionär. Det pustas och ojas över knökfulla agendor. Det är boule och väntjänsten och pensionärsservice och morgongympa och körsång och släktforskning och matlagningskurser och 18 hål på golfbanan. När det inte är resor till när och fjärran med kunniga guider eller operabesök i Verona.

Och skulle man mot förmodan ha en lucka i sitt späckade schema så kan man ge sig tusan på att barn med vidhängande barnbarn hör av sig med böner om hjälp när livspusslet kör ihop sig. Nä, inte verkar det vara någon sinekur att sluta jobba inte.

Fast det är klart. Att trots allt bestämma över sin egen tid verkar inte så dumt. Ta en billig restresa till solen med någon väninna. Äntligen få röra på det sittfläsk som samlats under många år vid datorn. Slippa söndagsångesten, få prata sjukdomar (ett underskattat nöje, jag lovar), sätta fram tofflorna åt maken och lyssna på det senaste jobbskvallret. Och i sitt stilla sinne tänka som den pensionerade stinsen.

Där går ett tåg. Och där går ett tåg till. Och det ger jag fullständigt fan i…