Ledighet. Apelviken har blivit det verkliga sommarparadiset. Bild: HN Arkiv
Ledighet. Apelviken har blivit det verkliga sommarparadiset. Bild: HN Arkiv

Apelviken – från ljunghed till sommarparadis

ANNONS
|

Att skriva om sommarparadiset Apelviken när tidningarna presenterar årets luciakandidater och när julen står för dörren, verkar kanske lite besynnerligt, men det har sina randiga skäl och rutiga orsaker, för att använda ett gammalt talesätt. Om denna ”badbalja” har Olof Ottengren (90), och jag talat om många gånger. Det var när han också spelade pensionärsbridge på Apelvikshöjd för några år sedan.

Härförleden träffades vi igen, nu på vårt fina kulturhus Komedianten. Man kanske kan säga, att det blev något av en träff för en försenad födelsedagsintervju, eftersom Olof tidigare i år firat sin 90-årsdag. Nu fortsatte vi vårt samtal om Apelviken, där Olof tillbringat sina flesta somrar allt sedan tvåårsåldern.

ANNONS

När familjen bodde i Svenljunga cyklade allihop den tio mil långa vägen till Apelviken för att njuta av sommar, sol och bad. Men eftersom hans far bara hade fyra dagars semester fick denne återvända hem, medan övriga familjen stannade kvar största delen av sommaren.

Tillsammans med några vänner hade familjen sytt upp ett 10-mannatält av lakansväv, som man låtit impregnera, och detta fick hysa hela sällskapet. Som förråd tjänstgjorde ett mind­re tält. På den tiden fanns bara ett dussin sommarstugor har Olofs far berättat. Tältet sattes upp på andra sidan järnvägen bortom nuvarande Johns Place. Så förflöt somrarna från 1925 fram till 1936, berättar Olof.

Sistnämnda år forslades en monteringsbar stuga på tio kvadratmeter från Svenljunga till Apelviken. Den placerades på Agrells marker, men såldes efter några år. I stället lät familjen uppföra en ny stuga på Strandrågsvägen som så småningom också blev vinterbonad. Nu kunde Olof återkomma till sitt kära Apelviken även andra tider på året, vilket han också gjorde fram till 1998, då stugan såldes. Men Olofs intresse för detta sommarparadis lever fortfarande kvar.

Han visar mig en tidning med en stor färgbild över själva ”hjärtat” av badorten med Restaurang Solviken, swimmingpoolen, minigolfbanan, campingområdet etcetera.

Från barnaåren har Olof följt Apelvikens utveckling, och eftersom han varit lärare i hela sitt yrkesverksamma liv har han här kunnat njuta av sina långa ferier. I början av förra seklet var Apelviken en enda stor ljunghed beväxt med enebuskar. Detta bekräftar också Artur Haknert (94), som vuxit upp på gården Nyens i Apelviken, en av de tre gårdar som fanns på 1920-talet. Han berättar att tången var ett bra gödselmedel och mycket eftertraktat av bönderna. Den användes också för att tillsammans med strandrågen binda flygsanden. Såväl strandrågen som sanddynerna är nu på väg att försvinna.

ANNONS

I över fyrtio år hade Apelviksstrand ett eget postkontor. Denna serviceinrättning tillkom förmodligen för att betjäna såväl personal som patienter på Kustsanatoriet (Kåsa), doktor J S Almers livsverk.

Av ett dokument från den 24 mars 1927 framgår att kungl. Generalpoststyrelsen beslutat att ett postkontor skall inrättas i Apelviksstrand. Löneförmånerna såg ut så här för föreståndaren: Fast ersättning 384 kronor, expensanslag 60 kronor, semesterbidrag 20 kronor, summa 464 kronor. Det var nog årslönen, men det står inte angivet. Första poststationsföreståndaren var fröken Allis Lundberg, som senare blev gift med en diakon och bosatte sig i Uppsala.

Den sista poststationsföreståndaren var fru Inga Almlöf, maka till John Almlöf, som var föreståndare för Åtvidabergs kontorsfirma i Stadshuset, med ingång från Torggatan. Inga var för övrigt med och bildade Skånegillet i Varberg 1945, och skrev även alla trevliga bordsvisor som vi sjöng på våra Gåsablot.

ANNONS