Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Amanda Reinsjö berättar om sitt missbruk för att visa människan bakom drogerna

Amanda Reinsjö arbetar som lärare på en skola i London. Mitt under pandemin hamnade hon i en helt ny värld. I bagaget har hon med sig sina erfarenheter av psykisk ohälsa och drogmissbruk.

När höstterminen startade började Amanda Reinsjö från Bua på sitt nya jobb som lärare i matte och teknik på en skola i västra London, ett stenkast från där hon är bosatt numera. Det har varit en prövningens tid för Amanda som bytte miljö och jobb mitt under pandemin.

Nu börjar livet bli enklare i takt med att samhället öppnas mer och mer. Hon bor tillsammans med två andra tjejer och känner att hon trivs med tillvaron.

– Att jag fick sällskap i lägenheten är en av de grejer som gör att det känns bättre. Jag är väldigt beroende av att ha sällskap. Det var en av anledningarna till att jag flyttade från Sverige. Jag vill bo ihop, men det gör vi inte i Sverige. Jag vill stanna här, åtminstone ett år till.

Drack för att känna gemenskap

Amanda minns sin egen skolgång som en tid med tvivel och en en känsla av att inte passa in. Själva skolarbetet flöt på bra, men det var samspelet med kompisarna som gjorde att hon kände sig annorlunda. I tonåren började hon dricka alkohol eftersom det gav en känsla av gemenskap. Senare började hon använda droger.

– Jag hade så svårt för det sociala samspelet att jag var tvungen att välja mellan studier och ha vänner. Jag gjorde ett aktivt val. Jag ville ha vänner och jag ville ha roligt. Skolan var det minst viktiga.

Amandas strategi fungerade, ett tag.Tills föräldrarna kom på att Amanda inte var i skolan.

– Det blev bråk hemma och jag uppfattades inte som en person som mådde så dåligt som jag gjorde. Att jag inte var i skolan uppfattades som en tonårsgrej. Det var svårt för mig att leva upp till den bilden. Det gick inte. Jag hade självskadat tidigare, men nu blev det mycket ångest och jag kände att inget blev bra, hur jag än gjorde. Jag tillhörde ju ett sammanhang med kompisarna, men det gjorde att det blev jobbigt och bråkigt hemma.

Blev sjukskriven efter studenten

Amanda gick ut gymnasiet utan godkända betyg. Hon blev sjukskriven efter studenten och tanken var att hon skulle läsa på Komvux. Men det gick inte. Plötsligt hade Amanda, som bodde i egen lägenhet, gott om tid att ägna åt sitt missbruk.

– Då tog det riktig fart. Var jag fick pengar ifrån? Jag vet faktiskt inte. Mina minnen från det att jag var 16 år till 23 är otroligt dimmiga.

Eftersom Amanda samtidigt medicinerade mot sin psykiska ohälsa förstod inte omgivningen vad hon höll på med.

– Jag ville sluta med drogerna och erkände för min mamma hur det var. Hon tog hand om mig och låste in mig och det gick bra, det gick över förväntan.

Studerade på Chalmers

Amanda ville komma in på Chalmers, men betygen räckte inte på långa vägar. Hon lyckades läsa in gymnasiet på ett år och rädslan för att hon skulle ha knarkat sönder sin hjärna kom på skam. Så småningom blev Amanda drogfri och hon började titta tillbaka på sitt tidigare liv.

– Jag blev chockad när jag insåg hur jag hade betett mig. Jag drack fortfarande, men jag tog inga droger och inga mediciner. Den sommaren fick jag veta att jag blivit antagen till Chalmers. Det kändes som att jag var på banan igen.

Amanda studerade åtta år på Chalmers. De två sista åren läste hon pedagogik för att kunna arbeta som lärare. Efter examen fick hon arbete som lärare i fysik och teknik på en gymnasieskola i Göteborg.

Efter att hon berättat för sin familj om drogproblemen har Amanda aldrig gjort något för att dölja vad hon varit med om. Det har i sin tur inneburit att hon fått prata för elever på sin gamla gymnasieskola, PS i Varberg, om sitt missbruk och vägen från det.

– Jag tänkte att det var bra om mina erfarenheter kunde komma till nytta. Jag har alltid haft lätt för att prata och jag känner ingen skam. Genom att berätta kan jag ge ett ansikte åt drogmissbruk och psykisk ohälsa. Vi har ju lätt för att döma något som man inte vet något om.

Föreläser om drogmissbruk

Amanda är även engagerad i Hjärnkoll, en organisation som arbetar för öka kunskapen om psykisk ohälsa, hon har anlitats som föreläsare för blivande undersköterskor och hon har även fått en inbjudan från Polishögskolan.

– Jag har även berättat min historia för specialistläkarlinjen inom psykiatrin om mina kontakter med psykiatrisk vård. Jag pratade om hur jag blivit bemött och hur jag hade velat bli bemött. Mitt syfte är att ge dem ett ansikte på en missbrukare så att de nästa gång möter en missbrukare vet de att det också är en människa.

Förutom hjälpen från sina föräldrar, vilket Aftonbladet var först att berätta om, samt sitt övriga nätverk har Amanda haft svårt att få hjälp för sin psykiska ohälsa.

– Vi vet ju alla hur situationen ser ut inom den psykiska öppenvården. När jag var riktigt dålig senast gick jag till en privat mottagning och betalade själv för samtalsterapin. Jag fick en remiss till öppenvården och efter 3-4 år hörde man av sig från en mottagning och sa att jag hade fått tid hos en samtalsterapeut.

– Ohälsa missbruk hänger ihop. Psykisk ohälsa leder till missbruk och tvärtom. Det är svårt att behandla missbruk för sig och psykisk ohälsa för sig.

Har lärt sig att hantera ångest

Amanda har lärt sig att hantera sin ångest och känner när den är på gång.

– Jag mår bra nu. Ibland är det jobbigt med ångestproblematiken. Jag tänker på den som någon som jag känner väldigt väl. Jag vet vad som händer när den kommer och vad jag ska göra. Det handlar om att göra enkla sysslor, något som distraherar. Jag jobbar med att uppskatta det som är bra, jag har kontakt med min familj eller köper presenter till mig själv. Den typen av ångest jobbade jag mycket med i höstas när jag hamnade här, i en ny stad där jag inte kände någon.

– Generellt handlar det om att sänka förväntningarna på sig själv och andra. Det är så mycket vi inte tillåter oss, vi ska vara lyckade på så många olika sätt, men inge kan lyckas med alla delar i livet.

På grund av pandemin har Amanda inte kunnat träffa sin familj på väldigt länge, men hon har en ständig kontakt med sitt nätverk där hemma.

– Stödet hemifrån har varit avgörande för mig. Det är skillnad för dem som inte har ett socialt nätverk. Visst finns det ett samhälleligt skyddsnät, men det fungerar inte alltid som det borde.