Vaktavlösning på museet. I 42 år har Eva Berntsson Melin arbetat på Varbergs museum, som hunnnit byta namn åtskilliga gånger sedan hon började. Nu lämnar hon över ansvaret för museets arkiv till Anna-Lena Nilsson, som faktiskt också har ett förflutet på museet. Själva skiftet blir i september.
Vaktavlösning på museet. I 42 år har Eva Berntsson Melin arbetat på Varbergs museum, som hunnnit byta namn åtskilliga gånger sedan hon började. Nu lämnar hon över ansvaret för museets arkiv till Anna-Lena Nilsson, som faktiskt också har ett förflutet på museet. Själva skiftet blir i september.

Vaktombyte på fästningen

Efter 42 år på fästning tackar Eva Berntsson Melin för sig! Därmed innehar hon ett mycket svårslaget rekord - inte ens Varbergs museums grundare Albert Sandklef arbetade så länge. Nu lämnar hon över stafettpinnen till en annan rutinerad museimänniska, Anna-Lena Nilsson, som de senaste 13 åren arbetat på Sjöfartsmuseet i Göteborg och är uppväxt och bosatt i Varberg.

ANNONS
|

Varken museivärlden eller Varberg var hägrande mål för Eva Berntsson Melin (som då bara hette Melin i efternamn) när hon studerade i Lund.

- Jag visste knappt var Varberg låg, än mindre att det fanns en fästning där.

Och att det blev studier i etnologi kan vi tacka stormen 1969 för – Eva bokstavligen blåste in på institutionen och bytte akademisk bana utan större vånda. Etnologi var roligare än engelska - men det var journalist hon skulle bli, det var hon övertygad om.

Att hon hamnade i Varberg berodde på en av hennes föreläsare, Bengt-Arne Person, till vardags museichef i Varberg. Han uppmuntrade sina elever att söka sommarjobb på museet. En av dem som sökte var Eva och i juni 1970 började hon.

ANNONS

En av de allra första arbetsuppgifterna hon fick var att gå hem till Albert Sandklef och hämta hem handlingar, som rätteligen borde finnas på museet. ”Är fröken akademiker” frågade Sandklef.

- Det var jag ju, så då fick jag med mig handlingar tillbaka. Men inte alla, berättar Eva med ett skratt.

Under de år Eva arbetat på museet har hon sett verksamheten växa och förändras radikalt och även varit med om riktigt spännande saker, som återkomsten av Bockstensfyndet 1972. Det hade legat magasinerat i kyrkoarkivet i Rolfstorp, och Eva fick vara med i arbetet att få det unika fyndet på plats.

- Vi var så få som arbetade här då och det innebar att man fick göra mycket. Ont om pengar var det också, så ju mer vi kunde göra själva desto bättre. Jag kommer ihåg hur jag låg på golvet och textade skyltar till en utställning hela natten för att den skulle bli klar - och så försov jag mig till pressvisningen. Snopet...

Bengt-Arne Person var en driven museichef som ville att museet skulle synas och det gynnade även dem som arbetade där.

- Hans namn var en riktig dörröppnare, säger Eva. Han var känd överallt i den svenska museivärlden. Han var också oerhört mån om kontakterna med hembygdsrörelsen och det tror jag har förstärkt museets ställning i Varberg, det har blivit en angelägenhet för många.

ANNONS

Eva blev med tiden mer och mer intresserad av arkiv och att höja statusen på arkivarbetet. Hon fick tjänst som arkivarie 1980 och tog också över ansvaret för folkrörelsearkivet, först informellt och sedan formellt 1992, när Bengt-Arne Person slutade som museichef.

Det passade henne som hand i handske - Eva utvecklade inte bara arkivarbetet inom museet, hon var också med och bildade en yrkessammanslutning för arkivarier och bibliotekarier, verksamma på landets museer.

Även på det privata planet hände det saker. Eva blev presenterad för en ung socialdemokratisk politiker vid namn Kaj Berntsson och Eva, som bestämt sig för att stanna i Varberg högst ett par år, reviderade snabbt sina planer. Paret gifte sig 1978, längst uppe i sjukhuset för utsiktens skull, och Eva blev hallänning på allvar. Snabbt lärde hos sig den fina uttrycket ”gohälligt”, som passade in både på livet och stämningen på arbetsplatsen.

Men åter till arkiven: både Eva och hennes efterträdare Anna-Lena ser utmaningen i att nå ut med allt som finns i arkiven med hjälp av ny teknik – ett avgörande steg för tillgängligheten är förstås digitaliseringen. Möjligheterna det öppnar både för forskare och allmänhet är väldigt spännande. Den andra stora utmaningen är att avgöra vad av det vi upplever och gör nu som blir intressant i framtiden - och hur det bäst bevaras.

ANNONS

- Den tekniska utvecklingen går så snabbt och det är svårt att veta vad som kommer att fungera i längden, säger Anna-Lena och påminner om att dagens digitala dokument, som exempelvis pdf-filer och jpeg-bilder, också skall arkiveras och bevaras i några hundratals år.

- Vi talar mycket om e-arkivering i arkivvärlden och då handlar det mycket om vilka media man skall spara på och vilka filformat som kommer att finnas kvar.

Eva och Anna-Lena har för övrigt jobbat ihop tidigare. Det var under 90-talet, först med folkrörelsearkivet och sedan med datoriseringen av museets stora bildarkiv, en uppgift som så småningom ledde till att Anna-Lena skrev en uppmärksammad bok om Varbergsfotografen Mathilda Ranch.

Även för Eva har det under åren blivit en hel del skrivande och forskande: hon har skrivit om Varbergs teater, om Sparbankshuset, Fästningsspelen, sägner och folktro, cyklar och livet för fångarna på fästning. Och riktigt kul tyckte hon det var med texterna hon skrev till förpackningarna på Wapnös mejeriprodukter - de kom att handla om sägner som förknippas med olika platser i länet.

- Det är kanske det mest lästa av det jag skrivit, säger hon och skrattar.

Anna-Lena växlade bana under tiden på Sjöfartsmuseet. Hon var intendent för utställningar och det blev helt enkelt för svårt att kombinera livet som småbarnsförälder med pendlande och utställningsarbete. Så hon gick ner lite i arbetstid och började studera arkiv- och informationsvetenskap, eftersom hon alltid varit intresserad av området.

ANNONS

- Det var full rulle ett par år - jag jobbade 80 procent och studerade 50 procent. Men 2010 var jag klar och hade dessutom haft förmånen att arbeta med arkivuppgifter under studietiden, så jag kunde ju omsätta allt jag lärde mig direkt.

- Jag gillar arkivarbetet för att man får jobba så konkret. Arkivarier är dessutom generösa med att dela med sig av sina kunskaper, det finns inte så mycket prestige i den här yrkeskåren. Och det är ett jättespännande jobb - tänk så mycket information det finns!

Eva håller ställningarna som 1:e arkivarie på museet fram till den 3 september, då Anna-Lena tar plats i stolen. De är samma andas barn - de brinner för arkivens roll i samhället, både som garant för insyn och demokrati och som vårt gemensamma minne. Att de dessutom gillar ordning och reda behöver vi kanske inte tillägga.

Men det krävs en egenskap till om man ska bli en framgångsrik arkivarie, säger de och skrattar:

- Man måste vara lite polis också - materialet som lånas ut måste ju komma tillbaka!

Född i Lund för 66 år sedan. Gift med Kaj, tre barn. Gillar att läsa och är engagerad i skilda föreningar, såsom bland annat Folkrörelsernas Arkivförbund och Hembygdsföreningen Gamla Varberg (sekreterare).

Lite om Anna-Lena Nilsson

Född i Varberg för 45 år sedan, gift med Benny, två barn. Ägnar mesta tiden åt familjen och vänner. Gympar på Friskis och Svettis, engagerad i Hembygdsföreningen Gamla Varberg och i Föreningen Varbergs museum. Facklig representant för Saco-Dik på sin arbetsplats Sjöfartsmuseet. Läser mycket, både skönlitteratur och fakta och är med i läsecirkeln Litterära Sällskapet för Damer (”Vi har träffats i över tio år. Det är fantastiskt stimulerande att prata med andra om samma bok vi läst och vi kommer ofta in på större samhällsfrågor och livet i allmänhet.”) Släktforskar när tiden medger.

ANNONS