Kanske är det den ultimata boken om Platsarna som Ture Isaksson nu är klar med. Den bygger på de två böcker han tidigare skrivit, Platsabor, Danielsdalare och Fästningsindianer, och Platsarna II - Folket bortom broarna. Men denna tredje bok innehåller betydligt mer material – för att inte tala om fotografier! Över 450 bilder, många aldrig tidigare publicerade.
– Jag började samla in material i början av 90-talet och hann intervjua många av de gamla som kunde ge förstahandsvittnesmål om livet på Platsarna. Tyvärr missade jag att intervjua mina egna närmaste, det är ju ofta så det blir. Men det har tillkommit en hel del nytt, boken blev faktiskt 50 sidor längre än beräknat.
Ture tar avstamp i Gamla Köpstad för att ge den fulla bakgrunden till Varberg som ju legat på flera ställen från 1000-talet och fram tills i dag. Varberg på Platsarna kom till efter Freden i Knäred och började byggas upp 1613.
Han tar oss med på vandringar i en stadsdel som är något av Varbergs hjärta; om den första staden som förtärdes av en storbrand 1666, om den arbetarstadsdel som så smått började växa fram i slutet av 1880-talet med trångboddhet, ohyra och sjukdomar.
Här växte också arbetarrörelsen i Varberg fram, dess pionjärer var inflyttade stenhuggare som bosatte sig på Platsarna.
Det är spännande vandringar: där är det illaluktande Träsket, där allt kloakvatten från staden samlades (nu ligger där den stora parkeringen invid Hotell Fregatten), där på Tågängen vid nuvarande Varmbadhuset låg Freds kulle, där folk brukade samlas för att lyssna på musiken från Societetsparken. Och bilderna från stenbrytningen talar sitt tydliga språk. Men det var inte bara stenhuggare och fiskare som slet hårt för att få mat på borden.
– Kvinnornas arbetsbörda var enorm. De hade ju inte bara tvätten och stora barnaskaror att ta hand om, fiskarhustrurna skulle ju också hjälpa sina karlar att agna ”backer” (långrevar) och laga nät. Och så i all denna trångboddhet försöka hålla rent omkring sig.
– Vid 1900-talets början bodde det över 1000 människor i ett 30-tal hus här. Tio personer i varje rum var ingen ovanlighet. Inga bekvämligheter, inget avlopp. Det fanns familjer som fick hyra ut kökssoffan för att få det att gå ihop.
– Nog hade de skinn på näsan, kvinnorna på Platsarna. Visst hände det att käringarna rök ihop men när det gällde så hjälpte man varann. Alla hade det ju lika svårt.
Vi bekantar oss med ”Winkens” och ”Bråttom-Emelias”, med ”Feskar-Adels” och ”Målarns” och alla de andra ställena på Platsarna. Ture skriver med detaljrikedom och varmt hjärta om människorna och deras liv.
Särskilt livfullt blir det när Ture berättar barndomsminnen från krigsåren, om hur de äldre karlarna blev inkallade till fästningen och drillades på Strandpromenaden iklädda Karl XII:s uniformer med trekantiga hattar – för något annat fanns inte att tillgå.
– Vi ungar studerade detta med stort intresse. Vi kunde ju konsten att smyga, men den konsten kunde inte min fosterfar. Han syntes överallt och lyckades aldrig hitta någon skyddsställning - kulmagen avslöjade honom alltid!
De första salta doppen tog Ture i Käringhålan dit han fick följa sin fostermor. I sin fosterfars sällskap badade han i Goda Hopp. En bra introduktion konstaterar han med glimten i ögat.
– Det hade det goda med sig att jag fick se det mesta och inte behövde vara så nyfiken i framtiden!
Det ligger åtskilliga timmar av forskning och intervjuer bakom skildringarna. Ture har också fått ta del av levnadshistorier skrivna av människorna själva, många oerhört gripande. Som Thor Olssons förfärliga historia om när han som femåring togs till läkaren för en inflammation i benet och doktorn skar bort det infekterade området utan minsta lilla bedövning – man slösade inte dyrbara narkosmedel på en arbetarunge. Inte bara en utan flera gånger fick han gå igenom denna skräckupplevelse och levde sedan med svår stamning hela livet.
En av de nya berättelserna i boken är den om pigan Karolina, ”Rultas-Karolina” som hon sedan kom att kallas. Hon blev moderlös som nyfödd, fick lämna ifrån sig två barn, varav ett dog på fattighuset. Det tredje barnet dog som tvååring.
– Den berörde mig djupt, säger Ture. Så mycket elände hon fick uppleva och ändå blev det ganska bra till slut. Hon fick kontakt med sin förstfödde son, hon och maken kunde så småningom flytta till ett eget hus, ”Rultas” och lyckades dessutom spara ihop en bra slant.
– Det var släktingar till henne som i somras hörde av sig och ville veta var ”Rultas” låg, och det var så jag fick ta del av hennes öde. ”Rultas” låg för övrigt på den plats där min fosterfar ”Halla-Krulle” byggde Strandhyddan som var mitt barndomshem.
I arbetet med boken kom Ture också över uppgifter om sin mamma Thyra. Hon arbetade på Apelvikens sanatorium åren 1925 till 1928.
– Det var innan jag föddes och något jag inte visste om. Hon var svårt sjuk under min uppväxt och vårdades på fattiggården Östergården, där hon dog bara 38 år gammal. Jag besökte henne ofta och minns både miljön och lukten - det kändes bra när jag sedan som vuxen kunde vara med och besluta om att bygga om och till Östergården.
Med Platsarna som utgångspunkt har Ture gett en bra bild av samhällsutvecklingen och avslutar boken med det moderna Platsarna. Man ska inte förledas att tro att han drömmer sig tillbaka till svunna tider.
– Nej, de gamla goda tiderna var inte så goda. Men vi behöver få perspektiv, vi behöver ha lite på fötterna när vi blickar framåt.
– De som nu bor på Platsarna behöver inte varandra för att klara livhanken som det var förr. Men det är aldrig fel att ha kunskap om den stadsdel man bor i. Platsarna har en historia att vara stolt över, och jag tycker att det moderna Platsarna har blivit riktigt bra, luft mellan husen och hyggliga proportioner.
