Vi slår oss ner på den skuggiga altanen. Framför oss prunkar trädgården, ett av paret Liljegrens gemensamma intressen. Springbrunnen porlar, i det lilla växthuset trängs tomater och vindruvor, en bit bort betar kossorna. Här i Tångaberg har de skapat sin egen oas som de ogärna lämnar.
– Vi byggde här ute 1967. Då hade vi sparat och gnetat i flera år för att få ihop till den grundplåt banken krävde. I dag är det betydligt lättare att få lån känns det som. Vi rättade mun efter matsäcken och vi har glatt oss åt varenda pryl vi har kunnat skaffa genom åren, säger Ann-Britt.
Men låt oss flytta klockan bakåt. Det är tidigt 60-tal och vid Valfrids Korvkiosk spanar en ung man och söt flicka lite försiktigt in varandra. Hon, ett KSA-barn, uppvuxen med föräldrar som jobbade på Apelvikens Kustsanatorium, han med rötter i en banvaktarstuga i Åskloster.
– Lars-Eric var så stilig i sin uniform, minns Ann-Britt.
– Och jag tänkte att den flickan ska jag ha, så är det bara, säger Lars-Eric.
De trivdes bra i varandras sällskap och när det så dök upp en lägenhet i Varberg så beslutade de sig för att slå sina påsar ihop och ingå äktenskap.
– På den tiden flyttade man inte ihop utan att vara gifta, så där som man gör i dag, säger Ann-Britt.
Bröllopet stod i Varbergs Kyrka, efter att Lars-Eric, som inte hade åldern inne, fått gå till kungs hela två gånger. På midsommarafton fick han i alla fall sin Ann-Britt, den efterföljande middagen avnjöts på Sanatoriet.
– Strax därefter gick min mor bort, det var ett hårt slag. Men det gjorde också att vår syskonskara kom att stå varandra väldigt nära, berättar Ann-Britt.
Så har livet rullat på utan några större katastrofer.
Ann-Britt har varvat hemmafrutillvaro med jobb inom landstinget, Lars-Eric har arbetat som mekaniker, sålt bilar och även kuskat runt som knalle på olika marknader. Två barn har det blivit och barnbarn därtill. I 50 år har de delat ljuvt och lett – vad är hemligheten bakom ett långt och lyckligt äktenskap? Makarna funderar.
– Jag tycker nog att man tar det här med äktenskap lite lättvindigt i dag. Man måste kämpa lite. Det viktigaste tror jag är att tala med varandra, att reda ut saker innan de blir för stora. Att visa varandra respekt, menar Ann-Britt och Lars-Eric nickar instämmande.
Vad tycker då Lars-Eric är det bästa med Ann-Britt?
– Att hon är så omtänksam och pysslar om mig. Mina kamrater brukar säga att jag är bortskämd. Sedan är hon förstås lite mer noggrann än jag, särskilt i trädgården.
Och Ann-Britt säger detsamma om Lars-Eric. Snäll och omtänksam.
– Lars-Eric är min bästa vän. Vi känner varandra så väl att vi ofta vet vad den andre ska säga. Fast någon gång kan han bli ilsken.
Sysslorna har de delat upp efter fallenhet. Lars-Eric sköter det som finns utomhus och i garaget, medan Ann-Britt pysslar med finliret inomhus och i trädgården. På uppfarten står en husbil som används när paret hälsar på sin dotter med familj, som är bosatta i Norge. Sonen bor nästgårds i Kärra.
– Vi har en båt också som ligger förtöjd nere i viken, säger Lars-Eric och pekar mot ”havsutsikten”. Jag gillar att fiska, just nu är det makrill och lax. Ann-Britt följer med och njuter av sol och bad. Fjällvandrar gör vi också, favoriten är Grövelsjön i Dalarna.
Sedan 30 år är Lars-Eric och Ann-Britt mc-fantaster. En tur med motorcykeln är fart, frihet och nya upplevelser.
Så är det med äktenskapet. Åren går och man strävar på som två ardennerhästar framför plogen.
Ibland går fårorna rakt, ibland går de krokigt.
– Man får ha tålamod, inte ge upp utan prata igenom saker. Och man ska vara försiktig med pengarna, inte låna så mycket utan hellre jobba ihop till det man vill ha. Det är inte fel att längta lite, konstaterar Ann-Britt och tillägger:
– Kanske är jag gammaldags, men så tycker jag.
Ann-Britt och Lars-Eric är glada och tacksamma över det liv de har fått och hoppas få ha hälsan och kraften kvar ett bra tag till.
– Vi somnar aldrig osams.
