Många unga svenskar gör en eller ett par säsonger i fjällen. Så även Robin von Braun från Slättåkra. Skillnaden är att han blev kvar. Men inte som säsongare utan som helårsanställd skidinstruktör och guide.
Som 16-åring stod Robin inför ett vägskäl. Han hade med höga betyg från högstadiet kommit in på naturvetenskapsprogrammet da Vinci på Kattegattgymnasiet. Men också på det numera nedlagda Vildmarksgymnasiet i Unnaryd. Valet gjordes med hjärtat.
– Jag tänkte att ämnen som kemi och fysik kan man alltid studera senare, så jag valde Vildmarksgymnasiet för att det verkade kul och för att jag ville göra något annorlunda.
Upptäckte amerikansk vandringsled
Under tiden på gymnasiet såg Robin filmen Into the Wild. Huvudpersonen vandrar under en kort filmsekvens på den drygt 4 000 kilometer långa vandringsleden Pacific Crest Trail (PCT) utmed den nordamerikanska västkusten. Det väckte en dröm hos Robin att någon gång få göra detsamma. Men först gjorde han lumpen som underrättelsejägare på K3 i Karlsborg.
– När jag mönstrade sa de att jag var för liten för en jägartjänst, att jag inte skulle klara av det. Det var det sämsta de kunde ha sagt. Där och då bestämde jag mig för att göra lumpen som jägare, säger Robin och skrattar.
Åkte bananskal till Säfsen
Han fick som han ville och kom efter fullgjord värnplikt in på officershögskolan men tackade nej eftersom han ville få lite arbetslivserfarenhet först. Vad han skulle jobba med visste han inte riktigt. Så när han fick höra av en av sina gamla lärare på Vildmarksgymnasiet att Säfsens turistanläggning i Dalarna sökte en vildmarksguide under sommarsäsongen tog han bananskalet och åkte dit.
– När säsongen var slut sa min handledare att han trodde att jag skulle passa sjukt bra som skidlärare, och att de gärna ville ha mig kvar som det under vintern i Säfsen, men att jag troligen skulle trivas bättre på en större destination. Han kontaktade en som han kände i Trysil och fixade jobb till mig där.
Fick jobb som skidlärare
Så Robin flyttade till Norge. Och drygt tio år senare är han fortfarande kvar. Liksom de flesta hade han bara tänkt att göra en säsong eller två för att det verkade kul.
– Jag hade inga tankar då på att det här skulle bli min karriär. Jag tyckte det verkade spännande med en hel vintersäsong i fjällen och såg fram emot att få umgås med härliga människor, åka skidor och ha kul på jobbet.
För att få jobba som skidlärare i Trysil måste man gå en rad utbildningar och Robin, som i dag har en Svensk skidlärarexamen, upptäckte ganska snart att han verkligen tycker att det är jätteroligt att undervisa.
– Visst är det superkul att åka skidor, men det har jag gjort i tio år nu – och den skidåkningen som vi åker på dagarna ger mig inte så mycket längre – så det är inte därför jag jobbar med det här numera utan för att det är så kul att möta nya människor och hjälpa dem att utveckla sin åkning.
Fick helårsanställning i Trysil
Sedan 2013 är Robin en av cirka 17 helårsanställda hos Trysilguidene. Det innebär att han på vintern jobbar som skidinstruktör både i de pistade backarna och offpist. På somrarna är det framför allt höghöjdsbana – som Robin är driftschef för –, stigcykling på mountainbike och forsränning som gäller på jobbet.
– Som helårsanställd här i Trysil har jag hittat en plats där jag kan hålla på med det jag älskar året runt och slipper att som många säsonganställda bryta upp och flytta hela tiden, konstaterar Robin.
Åker på hemmagjord bräda
Även om de helårsanställda bor i egna lägenheter och lever sina egna liv utanför jobbet umgås de nog mer än de flesta människor gör med sina arbetskamrater. På kvällar och helger gör de tillsammans allt det som de gör på jobbet, bara lite mer extremt. I stället för forsränning i gula gummibåtar blir det kajakpaddling i forsarna. Och efter att ha åkt offpist på alla de farliga ställena har de nu hittat en större utmaning utan att höja risken ytterligare. Med snöskor på fötterna och hemmagjorda brädor utan bindning under armen brukar de leta upp ett skogshygge på fjället och klättra upp till toppen av backen innan de försöker ta sig ner balanserande på brädan.
– När man har åkt tillräckligt många vanliga offpiståk måste det till slut bli väldigt högt och brant för att det ska bli en utmaning. Så att åka på en hemmagjord bräda utan bindning är ett sätt att höja utmaningsnivån utan att hela tiden behöva höja risknivån, säger Robin.
Vandrade från Mexiko till Kanada
Förra gången han var med i Hallandsposten var 2013. Då hade han och en annan kille från Halmstad, Rasmus Nilsson som också bor i Trysil, gjort verklighet av Robins dröm att vandra Pacific Crest Trail. Från staden Campo på den mexikanska gränsen till Manning Park strax norr om USA:s gräns till Kanada tog det 5,5 månader, och vandringen är det bästa Robin någonsin har gjort.
– När man långdistansvandrar saktar livet ner. Man lever i stunden. Även om det är tungt och jobbigt och många uppförsbackar är livet ändå ganska enkelt. Man kopplar bort allt annat, man sover gott, man upplever naturen och ett annat land och man möter människor man aldrig skulle ha mött annars.
Drömmer om att vandra på Nya Zeeland
Efter PCT har Robin gett sig ut på ytterligare två långvandringar. 2016 gick han 850 kilometer över Pyrenéerna från Atlanten till Medelhavet och 2019 vandrade han 460 kilometer på Kungsleden från Abisko till Hemavan. Nu drömmer han om att få uppleva vandringsleden Te Araroa. Den går över Nya Zeelands två huvudöar och är cirka 3 000 kilometer lång.
– Det kommer ta fem-sex månader och har därför inte blivit av än. Det är lite svårt att vara ledig så länge med tanke på mitt jobb. Men det som är bra är att det är en vintersäsong som jag kommer behöva ta ledigt för att komma iväg och just nu är det sommarsäsongen som motiverar mig mest här i Trysil.
Robin von Braun
Ålder: 30 år.
Familj: Mamma, pappa och syster i Halmstad.
Bor: I en lägenhet i Trysil, Norge. Uppväxt i en villa på landet i Slättåkra, Halmstad.
Gör: Helårsanställd guide och instruktör hos Trysilguidene. Utbildar instruktörer för organisationen NIG:s (Norske Instruktører & Guiders) räkning.
Intressen: Alla utomhusaktiviteter som innehåller fart, spänning och fysisk ansträngning. Vintertid: Skidor, snowboard, toppturskidåkning offpist. Sommar: Stigcykling med mountainbike, forsränning, kajakpaddling, höghöjdsbana och långdistansvandring.
Om adrenalin: ”Jag älskar adrenalin, men det är känslan när man klarar något nytt eller gör något bättre som triggar mig mest. När jag lärt mig cykla som liten ska jag på en tur med min mamma ha svängt av vägen och cyklat rakt nerför en lite brantare åker med högt gräs. På frågan varför jag gjort det svarade jag tydligen att jag ”bara skulle se om det gick”. Men, det vore att ljuga om jag sa att jag inte gillade känslan av att susa ned i 50 km/h med cykel på en skogsstig på gränsen till där du inte längre har kontroll…”.
Om skador och faror: ”Mycket av det jag håller på med kan nog ses som livsfarligt för de som inte kan, men jag har ju byggt upp det jag gör under en längre tid. Jag har aldrig brutit något, men ofta varit blåslagen när jag provat något nytt eller utmanat mig. Jag försöker vara noga med att använda bra utrustning och skydd – hjälmen är på, oavsett om det är cykel, skidor eller kajak. Med det sagt så har jag delvis slitit av ett ledband i knät på en träning i storslalom, och en gång drog jag en axel ur led i en kajak uppochned i en fors.”
Motto: ”Jag kan allt tills motsatsen är bevisad.”
