Minnesord över Lars Rosenberg

Journalisten och mångårige HN-medarbetaren Lars Rosenberg, Björkäng, har avlidit efter en tids sjukdom, 78 år gammal. Han sörjs närmast av dottern Anna Rosenberg, Malmö, och sonen Fabian Lidman, Göteborg.

ANNONS

Självklart ska minnesord skrivas om Lars Rosenberg, för han var under ett kvartssekel en av Hallands Nyheters mest profilerade och tongivande skribenter.

Men när jag ska skriva någonting om hans kronologi, om när och varför denne prästson, naturvetare och före detta forskare i teoretisk fysik kom till Hallands Nyheter som journalist, så befinner jag mig omedelbart i hans skugga. Lars har ju formulerat det själv, med en stilistisk kapacitet som gör att man bara ödmjukt vill citera:

Jag var på rymmen den gången, från ett misslyckat projekt i kärnfamiljbranschen och, uppriktigt sagt, inte så lite hopknycklad inombords. Min metod för att häva mig ur havererade emotionella äventyr är, och har alltid varit, att titta på fåglar. På åttitalet var kuster högsta mode bland ornitologer. Man skulle huka med tubkikaren i havsblåsten och skåda snäppor, liror och labbar. Jag hade långt tidigare åkt genom Halland, och genom bilfönstret förälskat mig i de flacka stränderna mellan Varberg och Falkenberg. Just som jag krisade som värst dök det upp en annons om ett vick på Hallands Nyheter. Så gick det till.”

ANNONS

Och detta var det motsägelsefulla: Lars föreföll ovillig att i vardagen prata om sig själv, hade en taggig utstrålning, kunde upplevas som en vresig och enveten individualist i sociala sammanhang, en tystlåten ensling som bodde för sig själv i lantlig halländsk omgivning. Men samtidigt var han personligen så närvarande, självreflekterande och sårbar, när han skrev sina krönikor i tidningen, mästerliga stycken som hade en hängiven läsarskara.

Hemma i hans spartanska miljö fanns hans livsluft, en datoruppkoppling som gjorde att han kunde fördjupa sig i all världens vetenskapliga sammanhang, men också ett älskat kustlandskap alldeles utanför dörren.

Hans vetenskapliga beläsenhet och hans detaljskarpa naturiakttagelser förenades i ”Tidvatten, dagbok från Kattegatts kust” från 2011, boken som han efter pensionen gav ut tillsammans med naturfotografen Thomas Andersson. Det är en makalös fördjupning, i text och bild, i ett stycke halländsk kust.

Boken gav Falkenbergs kommun ett senkommet skäl att 2011 belöna honom (och Thomas) med kommunens miljöpris, ett pris som Lars mycket väl hade kunnat få långt tidigare för den väsentliga miljöbevakning som han ägnade sig åt som HN-reporter.

Men så länge han var yrkesaktiv journalist på lokaltidningen hade han aldrig accepterat ett sådant pris, för han gladde sig åt att vara den oppositionelle; aldrig kunde han misstänkas för att stå makten nära, och han retade ibland upp politiker och byråkrater med sina vässade formuleringar.

ANNONS

Som reporter vid Falkenbergsredaktionen hade han miljön, naturvetenskapen och även kommunpolitiken som främsta inriktning. Han fick läsaren att känna sig bildad, anförtrodd detaljer och sammanhang.

Under sina tidiga HN-år, han jobbade där från 1983 till 2008, var han även nattredaktör, den som sent om kvällarna hade ansvaret för innehållet och utformningen. Det var i den egenskapen han överrumplades sent en fredagskväll av nyheten att statsminister Olof Palme hade mördats, just när tidningen skulle tryckas. Han hann få med nyheten i lördagstidningen, vilket många tidningar misslyckades med, i ett intensivt övertidsarbete som fortsatte långt in på småtimmarna:

”Klockan var kvart i fem när jag körde hem. På vägen upp mot stugan hann jag ifatt en annan bil. Det var tidningsbudet. Jag fick stanna medan han stoppade en tidning i min egen brevlåda. Palme mördad, stod det med oförsonlig svärta. Det hade gått fem och en halv timme sen dådet. HN var på väg till läsarna.”

Så skrev han i en senare återblick. Ett journalistminne från den tid då dagstidningar var nyhetsförmedlare i ett ensammare majestät och hade ett fastare grepp om allmänheten. Den tid som också var Lars Rosenbergs.

Håkan Bergström, Falkenberg

ANNONS