Mia Skoglund själv uttrycker det inte riktigt så. Hon bara gör saker hon tycker känns rätt, vare sig det handlar om djur eller människor. Hon skrattar och säger att hon tror att det är pappa, bondsonen Henrik Kristenson från Kulparp i Skällinge, som går igen i henne.
– Han var en sann humanist som verkligen trodde på alla människors lika värde.
Pappa Henrik var också, till skillnad från Mia, mycket opraktisk, berättar hon.
– Farmor begrep att det aldrig skulle bli någon bonde av honom, så han fick studera istället och blev astronom.
Mias egen väg tillbaka till rötterna blev genom pappans arbete rätt krokig. Hon växte upp i Lund, i Århus i Danmark, kom tillbaka till Lund och därefter till Kalmar, där hon till sin mammas förskräckelse bestämde sig för att bli seminör.
Hon blev nämligen helt betagen i korna som betade intill stallet där hon red. Såna djur ville hon jobba med!
– Mamma ville nog att jag skulle ha ett ”finare” jobb, men det är det bästa jag har gjort!
Mia fick sin praktik i Falkenberg och blev tillfrågad om hon ville stanna kvar. Och det gjorde hon. Distriktet var stort, från strax norr om Göteborg till strax söder om Halmstad, men med tonvikt på Varbergs kommun.
– Det var tufft i början. Där kom jag, en ung tjej i 20-årsåldern, till garvade bönder – och alla visste ju att jag var Gustaf Kristensons barnbarn. Men jag lärde mig hela tiden och det var ett underbart jobb.
Men också slitsamt. Axlar, armar och nacke tar stryk och Mia tvingades efter en axeloperation inse att hon inte kunde fortsätta. Det var för två år sedan.
– Det var en stor sorg. Jag har jobbat 31 år som seminör, haft så roligt och trivts så bra – lantbrukare är jordnära och härliga människor som jag verkligen beundrar, inget tjafs om småsaker där inte!
Så Mia bestämde sig för att ge något tillbaka. Hon engagerade sig i en av LRF:s omsorgsgrupper.
– Vi är fem–sex stycken i den grupp jag tillhör och finns för att vara stöd åt lantbrukare som hamnat i en kris av något slag. Som behöver någon att prata med, helt enkelt.
– Många lantbrukare är fruktansvärt ensamma och de ekonomiska villkoren är tuffa. Det kan vara svåra samtal, men det känns skönt att kunna göra något för den yrkeskår som jag trivts så bra med. Och jag förstår ju deras vardag!
Mia håller på att ta taxikörkort för att komma tillbaka till arbetslivet. Helst skulle hon vilja arbeta socialt med människor. Hennes egen uppväxt med en sjuk mamma gjorde henne lyhörd för människor som mår dåligt och hon skulle gärna vilja använda den erfarenheten till något positivt.
– Jag brinner för ungdomar, de är vår framtid. Och jag älskar att prata med äldre människor – vi borde värdesätta all den erfarenhet och kunskap de bär på!
Arbetslösheten har i alla fall gett henne tid till ett annat intressant uppdrag: hon håller på att samla in uppgifter om två gårdar i Skällinge till den blivande boken om Skällinge, ett stort projekt som engagerar flera i bygden.
Mias jobb är att ta reda på allt hon kan om Baggagården och Kulparp – hennes släkt har anknytning till båda gårdarna, hennes farmor kom från Baggagården och hennes far växte upp på Kulparp.
– Det är så spännande! Jag har hittat massor med dokument på museet och min kusin har gett mig en hel låda med papper från Kulparp. Baggagården har rötter i 1600-talet, men det äldsta dokument jag har hittat är från 1773. Jag har också hittat uppgifter om fattighjonen i Skällinge.
Över huvud taget tycker Mia att det är intressant att studera samhällsförändringar genom dessa gamla dokument. Mycket har blivit bättre men inte allt:
– Jag tror till exempel att udda människor togs om hand på ett bättre sätt förr, man hittade enkla arbetsuppgifter för dem och de kunde vara med i en gemenskap.
– Så är det inte nu, när man helst vill sortera bort alla som inte passar in i mallarna, säger Mia och klappar om sina senaste familjemedlemmar, de pensionerade ledarhundarna Olle och Robin, som funnit en fristad på Glimmingagärde när deras tjänster inte längre behövdes. Nu följer de Mia som skuggor.
Nog händer det att hon önskar att hon ”drabbats” av detta intresse för äldre tider tidigare, när den äldre generationen fortfarande levde och hon hade kunnat få svar på många frågor.
– Men så är det ju, vi blir inte intresserade av det gamla förrän vi själva kommer upp i åren. Och det är då man på allvar börjar fundera över hur vi lever våra liv, nu när allt mäts i pengar och effektivitet.
– Jag tror att många betalar ett högt pris, till exempel i form av kraschade förhållanden, om det aldrig finns tid för eftertanke, vare sig i arbetslivet eller privat. Där man hellre flyr till något nytt än stannar och försöker reda ut svårigheter.
– Själv är jag gift för andra gången med samme man. Vi skilde oss på 90-talet och så kunde det ha slutat för oss. Men vi var inte färdiga med varandra, jag kände att jag ville reda ut vad som gått fel. En lördagskväll fyra år efter skilsmässan ringde jag och frågade om jag fick komma över och prata. Det slutade med att jag blev kvar och för två år sedan gifte vi om oss.
– De fyra år vi var skilda var nyttiga år, för man fick tänka efter vad som verkligen var viktigt. Ensam är inte stark, det ska gudarna veta.
Ålder: 53, född i Lund.
Bor: Glimmingagärde, Rävastorp i Skällinge
Familj: Maken Bengt och sonen Johan, 24 år, samt de pensionerade ledarhundarna Olle och Robin.
Gör: Arbetslös för närvarande, men håller på att ta taxikörkort. ”Jag vill absolut jobba igen, helst med något socialt.”
Intressen: Ideellt arbete, mat och bakning. ”Jag tycker om att laga mat, mycket mat. Härifrån ska ingen gå hungrig!”
Blir upprörd av: När barn, gamla och djur far illa. ”Grupper som inte själva kan tala för sig har vi ett särskilt stort ansvar för. Och när jag tänker på hur lantbruket hanteras i detta land blir jag vansinnigt upprörd – folk är beredda att betala mer för en flaska vatten än för en liter mjölk. Hur tänker de?”
Dröm: ”Det har jag många. En är att starta ett kollektivt äldreboende på en gammal gård.”
