Rummet har redan blivit kallt – eller så är det kanske bara min egen känsla. Det är ingen som har lekt eller spelat tv-spel här inne på över ett dygn, och kommer inte göra det på en hel vecka. Borta är hans favoritkläder – för givetvis vill han ha dem nära till hands, även under pappaveckan. Även allt annat som är viktigt för honom har packats ned och transporterats till hans andra hem. Och nu är det som sagt tomt och kallt. Trots att både hyllor och lådor är belamrade med lego, böcker och andra prylar. Teckningar och gamla julkort på skrivbordet, och suddgummin och några mynt på hans nattduksbord. Tror ingen annan än jag skulle säga att rummet känns kalt. Men han är ju inte här.
Jag tänker på alla barnrum som står just tomma och kalla varannan vecka. Hur många hem som är inredda och anpassade för älskade avkommor, men som till stor del bara används halva året. Saknaden efter deras kramar och skratt varvas med den bitterljuva känslan av att få rå sig helt själv, kunna fylla på med energi, och att få tänka klart en tanke. Tjusningen med att vara varannan-vecka-förälder (även om man såklart är mamma eller pappa varje dag, oavsett var barnen bor) är att man hinner längta efter att få tjata om avsparkade skor i hallen, sunkiga gympapåsar och skärmtid.
Äldste sonens dörr står öppen, och jag lägger varsamt in underkläder i hans garderob. Här ryms inte längre några leksaker, utan tonårsrummet är sobert inrett med dova färger och få inredningsprylar. Även han har plockat med sig det som är viktigast för honom under veckan, och jag kan nästan sakna högen med kläder som byggs på dag för dag. Detta eviga tragglande om att plocka upp eller slänga i tvätten. Man blir nästan galen när man är mitt uppe i det, men kan som sagt nästan sakna det under barnfria veckor. Svagt kan jag fortfarande ana doften av hans parfym. Vet att den kommer försvinna snart. Sex dagar till utan dofterna, ljudet och värmen från mina barn.
Jag slätar till överkastet på tonåringens säng, trots att det egentligen inte behövs. Ler när jag tänker på hur mina uppmaningar genom åren om att bädda snyggt varje morgon, ändå har gett resultat. Nu ska jag inte tjata på en vecka (mer än kanske lite på min man). Går sakta ut genom dörren igen, och det nyper till i hjärtat. Tänk vad mycket jag går miste om mina barns liv… Även om de själva lever enormt rika liv i sina två hem, och knappt hinner sakna den andre föräldern då. Jag är lycklig, och de är lyckliga. Fint ändå. Trots allt. Och jag har två ytterst välstädade barnrum varannan vecka. Men väldigt tomma. Sex dagar kvar – sen är (o)ordningen återställd.
