Adrian Alebo Andersson: Tänk när allt är onormalt igen

Vårens PR-team är verkligen överlägset sina konkurrenter.

ANNONS
LocationHalland|

Våren är här! ”Bättre sent än aldrig” hörde jag en kompis pusta ur sig senast häromdagen – även om han gjorde det tydligt att det där ”sent” minsann också var ett otroligt oskönt alternativ.

Jag höll med. Helt ärligt har jag aldrig hört någon inte hålla med om ett ”bättre sent än aldrig”, men här fanns absolut ingen anledning att försöka plöja ny mark.

Det ligger något väldigt fint i den här tiden av året; tiden då alla tecken är vårtecken och alla vårtecken är bra tecken. Detta inklusive de tecken som om de inte vore vårtecken vore riktiga skittecken. Pollenallergi, fotbollshuliganer och myggbett hade alla kunnat befläcka vilken annan årstid som helst, men på våren är de vårtecken och blir förlåtna. Vad jag inte förstår är hur vårens PR-team än idag är ensamma om att använda sig av det här knepet. Hösten hade ju till exempel mått mycket bättre som varumärke om säsongsinfluensan börjat marknadsföras som ett efterlängtat ”hösttecken”. Och vem vet, hade vintern fördelat sina reklampengar lite smartare hade kanske rubriken ”ÄNTLIGEN VINTER – ÅRETS FÖRSTA SLASK SIKTAT I BROMÖLLA” kunnat pryda löpsedlar utanför varenda mataffär.

ANNONS

Nej, vårens PR-team är verkligen överlägset sina konkurrenter. Utöver lanseringen av vårtecknet har de aldrig slutat chockera genom Instagram-färdiga solnedgångar, glädjetriggande tulpaner och melodiskt fågelkvitter som fyllt oss med nytt hopp och färska framtidsplaner. Men det som tidigare alltid varit en självklar PR-succé har de senaste åren stött på pandemipatrull.

I samma stund som toalettpapper började flyga av hyllorna och vi kollektivt lärde oss uttala ordet ”statsepidemiolog” så blev vårens budskap plötsligt superirrelevant för oss människor. Detta till den grad att när våren nu än en gång ger oss den sällsynta chansen att få drömma stort och önska gränslöst så känner sig många nästan kränkta och väljer att hoppas på att allt bara ska få vara normalt igen. Våren är Sven Melander, och vi önskar oss en docka.

Vi vill inte ha en ny tid, utan bara den gamla. Vi vill inte ha storslagna framtidsplaner, utan bara normala dåtidsplaner. Därför känner jag mig ofta ganska ensam i att hoppas på raka motsatsen – att allt bara ska bli helt onormalt. Det kan låta märkligt, men om vi med ”normalt” menar den exakta värld som, bland mycket annat, faktiskt glatt gav oss pandemin från början så kliver jag gärna av pandemitåget på en annan station.

ANNONS

Det mindre normala Covid-19 dök ju inte upp av sig själv utan var en helt normal konsekvens av vårt helt normala sätt att leva på. Den mindre normala klimatkrisen är på samma sätt en helt normal följd av vår helt normala vardag. Det är som att ju mer normalt vi lever desto onormalare blir världen vi lever i.

Jag kan riktigt höra förvirringen hos PR-byrån. ”Vill de verkligen tillbaka? Till det där? Inte framåt alls längre? Fram och tillbaka!? Ska vi ringa vintern och höra hur de löste detta? Funkade deras slask-idé?”.

Likväl sitter jag fortfarande här och tror på och faller för vårens alla knep. Kanske är det för att jag är sådär jobbigt ung, men efter ett definitivt uttågande ur pandemin tror jag att vi kommer ha svårt att inte drömma oss bort till den där onormala perrongen en station bort. Åktiden kanske blir lite längre, men precis innan dörrarna öppnas kan vi ju alltid pusta ur oss ett lugnande normalt ”bättre sent än aldrig” och se hur alla runtomkring nog håller med.

ANNONS