Malin Rockström: Sånt som gör världens bästa bilförare ursinnig

Jag vrålar och skriker inne i min lilla röda bil men är alltid noga med att behålla min lugna trygga körstil.

ANNONS
LocationHalland|

Som jag skrivit om tidigare så är jag världens bästa bilförare och trafikant. Jag är en sådan trafikant som gör att allting flyter på, och om alla rörde sig i trafiken på samma sätt som jag så hade det aldrig blivit köer och aldrig skett olyckor. Visst, även solen har sina fläckar. Nån gång om året händer det väl att jag är onödigt försiktig i någon korsning med dålig sikt, vilket gör bilisterna bakom mig frustrerade. Då jag är en stor människa och erkänner att jag gjort fel. Men i regel har jag rätt och beter mig oklanderligt i trafiken.

ANNONS

Det är inte lätt att vara perfekt i en värld där alla andra är lätt defekta, jag försöker verkligen mitt bästa att vara ödmjuk och tänka att:

”De är säkert jättebra på något annat.”

Men vissa trafikbeteenden gör mig ursinnig. Jag vrålar och skriker inne i min lilla röda bil men är alltid noga med att behålla min lugna trygga körstil. Inget frustrationstrampande på gasen här inte!

Vid övergångsställen kan man bli galen, men mest njuter jag av det fina samspelet mellan bilist och fotgängare. Här kommer jag i min mördarmaskin men jag ser dig lilla oskyddade människa som står och väntar vid övergångsstället! 80% av gångerna jag stannar vid ett övergångsställe blir det trevligt: vi nickar eller lyfter handen och jag känner att världen är allt bra fin ändå. Men så är det de där resterande 20%. De som kastar sig ut, inte tittar upp, inte vinkar och det värsta av allt – SNEDDAR ÖVER VÄGEN.

Övergångsställen är markerade tvärs över vägen. Från ena trottoaren till den andra. När någon går där ska vi göra vårt yttersta för att personen ska vara i samma fysiska och mentala skick när hen anländer den nya trottoaren som när hen började gå. Men om den jäkeln börjar köra med egna regler, då kan jag inte längre lämna några garantier.

ANNONS

Flera mornar i veckan stannar jag för att släppa över samma sneddare, som mer eller mindre promenerar i vägbanan framför min bil i 30 meter innan hen lyckas ta sig upp för trottoarkanten. Varje gång det händer måste jag andas i fyrkant och väsa okvädningsord. Det är som att krypköra bakom en semestrande ko. Varför gör sneddarna så här? Fattar de inte konceptet övergångsställe? Tror de att de tar en genväg och sparar tid? Jag blir tokig. Gå rakt över vägen och sväng sedan vart djäkulen du vill, men gå inte i körbanan!

Jag skulle aldrig köra på någon med flit, men den dagen jag gör det med oflit så kan jag garantera att det inte är mitt fel. Lika lite fel som när en annan bil ligger i röven på en och man plötsligt måste bromsa in kraftigt för att det kommer en hare, eller en Sneddare för den delen, farande ut från ingenstans. När någon ligger oroväckande nära min bilbak brukar jag föreställa mig hur jag spänner bilbaken allt vad jag kan, som vore det min egen rumpa. Vilken känsla det hade varit, att i backspegeln få se en hetsig bilist studsa bakåt efter att ha kört in i min Polos spänstiga bakdel. Sneddaren hade inte märkt ett jota, hen hade varit fullt upptagen med att leta efter trottoarkanten som borde finnas nånstans i närheten.

ANNONS

ANNONS