Jag tar en försiktig klunk av det nybryggda kaffet, gäspar och drar fingrarna genom min ostyriga morgonfrisyr. Hade någon sett mig nu så hade personen säkert tänkt; ”Oj, det blev visst en sen kväll för den kvinnan…!”. Och det är faktiskt helt sant. Jag somnade först flera timmar efter midnatt. Dock var det inget partajande som var orsaken till detta sena sänggående – inte för min egen del i varje fall. Nej, nu väntar år av oroliga kvällar och nätter, då det är barnen som är på fest.
Äldste sonens favoritskor står i hallen. Hans stora 46: or är bara ett av alla tecken på att tiden rusar så snabbt iväg. Nyss (nåja, inte så nyss ändå kanske) funkade det bra med billiga gympaskor med kardborreknäppning. Nu väljer han själv sina kläder, med stor medvetenhet. För bara något år sedan tyckte han fortfarande att det var ok att tillbringa en lördagskväll med oss vuxna, men intressena förändras. Nu får man vara tacksam om man har äran att få äta middag tillsammans med honom.
Min gymnasiekille är stor nu, om än inte vuxen. Och det är väl det som gör att jag ligger vaken med pickande hjärta ända tills han tar i dörrhandtaget. Målar upp katastroftankar för mitt inre om allt som kan hända honom. Även om jag får uppdateringar om att allt är lugnt och att han har det bra, så är det inte det jag ser framför mig när jag ligger där i sängen och försöker sova.
Jag tänker på hur mina egna föräldrar måste ha haft det under mina mer eller mindre vilda ungdomsår. Alla dessa utekvällar – ibland i en annan stad – och utan möjlighet att kommunicera med mobiltelefon. Var de lika oroliga då tro, eller har samhället blivit tuffare att leva i nu? Jag tyckte det var knäppt att inte mamma och pappa lät mig åka till Spanien själv med kompisar som 16-åring. Nu har jag full förståelse för detta…
Problemet med dessa nattliga grubblerier ligger helt hos mig. Han har alltid skött sig, och ingenting har hittills hänt som ger mig anledning till denna oro. Sonen tycker som vanligt att jag överdriver, och uppmanar mig till att chilla. Men jag är ju hans mamma. Han kommer förstå den dagen han förhoppningsvis själv får barn. Så länge jag lever och andas kommer jag att oroa mig över mina söner. Inte förrän han stod där framför mig inatt, och jag såg att han var ok, kunde jag slappna av och somna.
Jag dricker upp den sista slatten i min kaffemugg, och slänger ett öga på klockan. Nu tror jag minsann att det är dags att väcka min förstfödde, som har fått sova ut ordentligt. Jag själv får nog ta en tupplur senare idag. Precis som man behövde göra när barnen var nyfödda och de höll en vaken av helt andra anledningar. Ja, det är nog lika bra att förbereda sig på att detta bara är början på många sömnlösa nätter för oss föräldrar. Och förhoppningsvis kommer jag fortsatta oro mig helt utan anledning.
