Jag började semestern med att hamna på akuten. Satt där med sladdar och slangar på en brits och förklarade för sjuksköterskan att jag egentligen hade semester nu, min första på väldigt länge. Samtidigt som jag växelvis svarade på frågor om eventuella sjukdomar i familjen. Sjuksköterskan brydde sig inte så mycket om min semester, hon var mer intresserad av mitt blodtryck och syremättnad. Men efter lite fler tester kunde en överläkare vant och tryggt konstatera att jag inte var det minsta allvarligt sjuk.Jag hade nog bara fått för mycket värme. Och jag blev lyckligt utsläppt i den varma sommarkvällen med ett, Ta hand om dig, från en lite lugnare sjuksköterska.
Semester förpliktigar. Semester ska helst inte börjas med besök på akuten. Den ska börjas med rosévin och grillat. Men livet bryr sig inte så där jättemycket om att en viss tid i livet kallas semester. Några dagar senare mår jag ändå bättre, och vi landar i ett semesterparadis med gröna äppelodlingar mot himmelsblått hav och akutbesöket är nästan glömt, för när klänningen svajar till runt mina bruna ben undrar jag förstrött vad det är för konstigt märke jag har på benet, tills jag kommer på att det är klistret från EKG-sladdarna.
Vad svårt det är egentligen, det där med semester. Man tycker det borde vara det enklaste som finns. Men det är en konst, att hitta ron. När vi är hemma igen stressar det runt små saker jag borde fixa. Måla plåttaket, klippa ner klematisen. Jag ringer min särskilt kloka vän för att se vad hon gör.
”Vi har kastat i ankaret, här mitt i havet. Så jag bara ligger här och guppar och tittar på kanadagäss,” säger vännen AK med sån närvaro så jag riktigt ser de där gässen framför mig.
”Gud så skönt det låter! Det är ju precis det man vill med en semester,” tycker jag.
”Ja, men det är ändå svårt att hitta ron. Det blir så splittrat,” säger hon och berättar att segelturen hade avbrutits innan, för att sonen fått feber.
”Det är nog i stunderna man hittar ron,” kommer hon fram till.
Och vi lägger på, och jag cyklar till stranden så jag slipper se allt hemma som behöver göras. Framme på stranden ska jag bara ringa och fixa en sak när jag upptäcker, att jag glömt mobilen. Först kommer stressen. Det stretar ett tag i själen. Men sen. Sen kommer ron. Och plötsligt känns det som om jag också kastat i ankaret. Mitt bland tusentals semestrande människor. Mitt bland stoj och vågor, dunket från sommarlåtarna, pratet om semesterplanerna och vad man ska grilla ikväll, som smälter samman till ett enda livssorl. Jag sitter förundrat och njuter av allt, i flera minuter. Sen går jag ner i vågorna, som för dagen är extra höga och extra varma. Allt är bara blått hav och glitter. På himlen kretsar måsar runt, runt, runt. Sen ligger jag där och guppar i allt det blå, några meter från två kvinnor, som också ligger där och guppar, och vi ler lite förundrat och lyckligt mot varandra. Som om vi precis upptäckt, att vi lyckats kasta i ankaret, och förtöjt oss själva mitt i precis det en semester ska vara.
