Vägen som vi färdas på till och från arbetet innefattar en hel del riskfyllda sträckor. Skarpa kurvor, och en generellt sett ganska kuperad väg, som ofta genererar i dumdristiga omkörningar. Stora skogsområden som ofta orsakar viltolyckor, speciellt under gryning eller skymning. Och dessutom en transportväg för tungt lastade fordon, som inte sällan blir stående någonstans - oftast på de sämsta tänkbara ställena. Ja, med tanke på att jag i mitt yrkesliv arbetar med riskbedömningar, skulle jag nog vilja påstå att denna halländska länsväg är något av en högrisksträcka.
Med detta i bakhuvudet tar vi oss ofta säkert fram och tillbaka till jobbet. Dag efter dag, år efter år. Men ibland är olyckan nära. Väldigt nära. För någon vecka sedan var vi på väg hemåt, när vi efter en kurva plötsligt möter en bil i vårt körfält. Ännu en av alla livsfarliga omkörningar som görs varje dag, och nu var det plötsligt vi som var i skottlinjen. Jag hann dra mig ut mot diket så mycket jag vågade, och slängde mig på tutan – alltmedan den mötande bilen smet in i rätt körfält igen. Det var nära att det blev en frontalkrock där. Obehagligt nära. Ibland kan det vara tre sekunder mellan liv och död.
Den senaste tiden har ju vi alla blivit varse om hur många galningar det finns på våra vägar. Människor som sätter sig i sina bilar, påverkade av alkohol, droger eller mediciner – och kanske ibland i avsaknad av körkort. Jag tänker till exempel på den fruktansvärda olyckan utanför Halmstad, där en femårig flicka föll offer för en rattonykter person, och som fick avsluta sitt liv innan det ens hunnit börja. Lider så oerhört med hennes anhöriga, för jag vet själv hur det är att förlora någon man älskar i en bilolycka. Så oerhört tungt och fullkomligt meningslöst.
Vad hade hänt häromveckan om vi valt att sluta arbeta några sekunder senare, eller kört några kilometer fortare – hade då bilen vi mötte dykt upp framför oss för sent…? Hade våra liv då fått avslutas en solig septemberdag? För att någon annan hade för bråttom i livet. Kanske var det meningen att jag blev stoppad på vägen av en kollega som undrade något. Frågor och tankar som säkert många i liknande situation har ställt sig efteråt när katastrofen varit nära. Men vi fick fortsätta leva. Och det hoppas jag att vi får göra ett bra tag till. Livet blir liksom ännu mer levande när döden visar sig. Där och då var tajmingen på vår sida. Den här gången var vi tre sekunder i tid.
