Men det är nåt med hur jag reagerar när jag ser små gröna blad den här våren, som får mig att förstå att året som gått har varit jobbigt på ett sätt som man nästan inte ens kan greppa.
Jag tror det sitter i ryggmärgen, det här året. I själen, musklerna och liksom som nåt tungt, spänt över axlarna.
För när jag ser de där första gröna små bladen i vår trädgård är det som om jag andas ut för första gången på ett år.
Minsta lilla gröna blad, och jag svimmar av hänförelse.
Under mer än ett år, har vi vant oss vid att inte träffas, inte kramas, vant oss vid att inte göra det som är det allra mest mänskliga och naturliga som finns.
På det större och djupare planet, har vi vant oss vid att människor vi älskar och står oss nära, riskerar att dö.
Och nu när ett år gått och man trodde att man vant sig, inser jag när jag ser de där första gröna bladen att man inte alls anpassat sig. Man har bara tagit ett djupt andetag, låtit det svåra gå in i kroppen och det är först nu, när man står inför livet i form av en viol som precis slagit ut, som man förstår det.
Det är som med ljuset i vår glasveranda. Efter att ha vandrat bakom jordaxeln kommer solen äntligen tillbaka in i vår glasveranda, den som vetter mot nordväst, och ljuset känns så nytt och magiskt så jag deklarerar att jag aldrig någonsin kommer acceptera att det blir sådär mörkt igen, som det där vi nyss gått igenom.
Det som vi anpassade oss till och nästan glömt nu för att i det här ljuset går det knappt att komma ihåg mörka decemberdagar med iskallt strilregn.
Och jag tänker plötsligt på den där blomsterhandlaren från stan intill som sa upp sig från allt, vägrade anpassa sig längre och flyttade till Italien, till ljuset, blommorna och värmen. Och jag undrar om han går med nåt helt annat nu i själen, musklerna, istället för nåt tungt över ryggen. Jag undrar hur det känns, att sluta anpassa sig.
Står han där i Italien och liksom jag, svimmar av hänförelse över minsta lilla gröna blad?
Nej, ibland är det först efteråt som man märker hur jobbigt nånting varit. Som när jag står där med snickaren som ska bygga om vår glasveranda samtidigt som jag pratar med akuten om hur det går för min pappa som åkt in med kraftiga smärtor i ett ben och jag har ingen aning vad jag ska säga till snickaren för jag orkar inte tänka en tanke till, och jag känner plötsligt att kvinnor i min ålder, ska inte hålla på med renovering.
Kvinnor i min ålder som har hållit på att anpassa sig till en pandemi, till hormoner, till att älskade föräldrar blir sjuka.
Det är först efteråt, när snickaren är klar och kapsågen tystnat och jag hittar de där gröna små bladen och stillheten infinner sig, som det nästan känns som om jag flyttat till Italien, till ljuset och värmen.
Och jag känner att det där spända, tunga över axlarna, som man haft över ett år.
Det börjar plötsligt lätta och försvinna.
