Det är märkligt, men varje gång jag tänker att jag absolut inte hinner åka bort, är det ett av de tydligaste tecknen, på att det absolut bästa jag kan göra, är att resa bort.
Det behöver inte vara långt.
Det kan bara vara promenaden runt hörnet. Eller dagsturen några mil bort.
Det är när stressen sitter i hjärnan som en raksträcka på motorvägen, helt utan rastplatser, som man verkligen ska resa bort.
Göra nåt annat.
Den kulturhistoriskt kända Dr. Westerlund, namngivaren till den gudomligt doftande doftpelargonen med samma namn, sa det bäst.
˝Att hvila, är att göra något annat.” Och det var också det han ordinerade sina patienter i slutet på 1800-talet innan han sa adjö, och skickade med dem en kvist av den berömda pelargonen.
Det är därför jag den här ljuvliga majdagen, med 27 myllrande måsten i bakhuvudet, ändå gör något klokt. Jag struntar i alla de 27 myllrande måstena, och ordinerar mig själv, att göra något helt annat.
Jag och Darling åker iväg, och vilar vid ett brusande hav vid ett stopp. Dinglar med benen och ser över till Danmark på nästa stopp.
Jag spontanköper en ros. Och är så glad att jag inte visste i morse, att jag skulle köpa en av de vackraste vita rosorna i världen idag. Den bara kom, som en magisk överraskning och jag inser att maj är som gjort för att spontanköpa rosor.
Sen dricker vi kaffe på en mur, och dinglar med benen igen, och jag känner hur ofattbart skönt det är att dingla med benen.
Varför gör man inte det oftare? Tappar fotfästet lite. Släpper taget lite från markytan ett tag?
Och jag tänker på hängmattan som vi hängt upp hemma under vårt blommande körsbärsträd, och att jag faktiskt inte hunnit ligga där och vila, och se upp i den vita blomhimlen, och jag lovar mig själv att aldrig mer leva, så jag inte hinner släppa taget.
Sen åker vi till en park med blomsterhav och jag råkar hamna på samma grusgång som två italienare med tillhörande fruar, och jag som alltid försöker lära mig italienska, går där och låtsas titta på än den ena, än den andra tulpanen som råkar vara i närheten där italienarna går och jag sniffar narcisslukt och italienska och bellissimo och che bello och är världens lyckligaste.
Och de där 27 extremt viktiga sakerna jag skulle göra finns inte.
Det finns bara frihet, blå himmel, och en värld som känns så vid, att den aldrig tar slut.
Vilket den ju inte gör heller.
Om man bara låter bli, den där raksträckan på motorvägen, med jämna mellanrum.
Det är inte för inte, det där med stress, heter just stress.
Med bakgrund i det gamla franska ordet estrece, som betyder trång, så blir världen, bokstavligen för liten, trång, om man låter stressen ta över.
Doktor Westerlund hade verkligen rätt. Den bästa vilan är att göra något annat.
En hel dag, gör jag något annat, och på vägen hem sjunger jag duett med Tommy Körberg som vi får in på en knastrig radiokanal.
”Du kommer ju helt rätt,” berömmer Darling mina tonträffar.
Och jag klämmer i ännu mer och känner i hela kroppen, att idag, kom jag verkligen helt rätt.
