Jag är kär i vår halvfärdiga grusgång.
Jag såg nån på Instagram, som gjorde en grusgång på två dagar, och det såg så charmigt och fint ut, så jag fick ett ryck nån dag i juli och började gräva, och nu är det oktober och de första löven börjar falla ner och pynta den där halvfärdiga grusgången och jag är helt enkelt kär, i vår halvfärdiga grusgång.
Inget är rakt där. Kantstenen ligger ojämnt utan fogsand. Nånstans inne i huset ligger en bok där det står exakt hur man ska få ner den där kantstenen med en stenstötta, men jag har inte hunnit läsa den än.
Istället har jag lagt ut gatsten lite provisoriskt, som jag hittade i ett hörn i trädgården, och den ramar in grusgången så fint, som slingrar sig runt perennrabatten med rosa höstanemoner som lutar sig ut i gången som trötta, fina, gamla damer.
Där fattas ett halv ton stenmjöl och grus, och markduken tittar upp som ett grått litet spöke här och där. Den är synnerligen operfekt.
Men likt en förälskad tonåring, ser jag inga brister. Bara allt som är vackert.
Ibland är allting fel, men så blir det bra ändå, som Darling sa, när vi kom hem efter en heldag i storstan. ”Egentligen blev allt misslyckat,” konstaterade han.
Jag behövde skor men hittade inga. Det ösregnade och vi hade glömt paraply.
Det regnade så mycket så jag fick panik och ropade till Darling: ”Jag har en vätskeansamling på benet, och det är inte ett ödem!”
När vi ska träffa våra goda vänner som vi inte sett på jättelänge, har deras son blivit sjuk så vi får Corona-stanna i dörren och småprata lite på håll bara. Och så avslutar vi allt med att inte hinna till Ikea och upptäcka att bläckpatronen vi köpt var fel.
”Vad kul vi har haft,” säger Darling sen glatt om vår operfekta dag.
Det är en konst att älska det halvfärdiga och operfekta.
Min kloka vän Annika sa en gång när hon pratade med nån som tyckte att det mesta i hennes liv var misslyckat och rena rama pannkakan: ”Jamen, pannkaka är ju gott!”
Ordet perfekt kommer från latinet, och ordet perfectus, som byggdes ihop med ordet facere, att göra, och betydde egentligen att avsluta, göra klart.
Då hade ordet nästan en helt annan betydelse än vad det har idag. Att vara perfekt idag, är nästan att vara ofelbar.
Att vara perfekt då, var att göra något klart. Vara en bit på väg, ha en bild inom sig vart man är på väg. Ibland tänker jag att det är en så mycket mer mänsklig bild av ordet perfekt, än vad vi har nu.
Och nu när hösten lägger ännu ett prassligt kastanjelöv på vår halvfärdiga grusgång, sätter jag mig i vår trädgårdssoffa, och ser solen lysa upp de fina gamla damerna som lutar över grusgången, njuter av halvfärdigheten och tänker att perfekt är inte alltings mått. Perfekt är det när det känns bra och klart för dig själv.
Perfekt är något som är en bit på vägen. Ungefär som en halvfärdig grusgång.
Det är inte perfekt än. För det är inte klart. Vänta bara och se vad som finns där bakom kröken på den där halvfärdiga grusgången.
Vad som finns där bakom kröken på det där halvfärdiga livet.
