Dagen före julafton låg det ett kort i min brevlåda. Inte ett julkort med tomtar och granar, bara ett sobert blankt vitt kort med svart text:
”Ge dig själv något fint och viktigt.”
Något fint och viktigt? Som en julklapp till mig själv alltså? Eller ett knippe tulpaner? Ja, visst kan det kännas viktigt med lite uppmuntran efter månaderna i isolering som pandemin har tvingat oss till?
Nej, kortet visade sig vara från en juristfirma, inte någon blomsterhandel:
”Upprätta framtidsfullmakt hos oss och få ditt testamente för halva priset!”
För läsare som inte tyckt sig ha anledning att sätta sig in i sådana frågor kan jag berätta att en framtidsfullmakt är ett papper som ens anhöriga har nytta av när man själv ligger halvdöd utan att kunna styra om sina egna angelägenheter, som att betala räkningar och sådant.
”Vi på xx är experter på familjejuridik och i tider som dessa vill vi att du ska säkra din framtid.”
Åhå, i tider som dessa. Juristfirman kunde lika gärna skriva det rakt ut, att eftersom en livsfarlig pandemi härjar och jag är så jädra gammal och har astma och allt (fast det vet de nog inte) så är det högst troligt att jag tappar kontrollen över saker och ting innan jag får mitt vaccin.
Men, seriöst, jag borde förstås inte raljera över testamenten och framtidsfullmakter, det är bra grejer, visst. Och covid-19 är blodigt allvar, ingen går säker. Jag funderar bara över fingertoppskänslan hos en juristfirma som passar på med reklam om extraerbjudanden så där mitt i eländet. ”I tider som dessa.” Och sa inte Löfven att det inte skulle vara några mellandagsreor i år?
I rent trots klarade jag julhelgen utan minsta förkylning. Det blev den lugnaste julen någonsin, helt enligt Folkhälsomyndighetens önskemål. Helt okej faktiskt. För första gången på många år satte jag mig i lugn och ro och tittade på Kalle Anka klockan tre. Och vad hände? Jo, mitt i filmen om Askungen blev blinkningarna allt längre, och snart sov jag lika djupt som kungen i Robin Hood innan den sista pengapåsen tas ifrån honom.
Det är något med Disney som alltid får mig att slockna, nämligen. En betingad reflex, tror jag. När barnen var små och satt trollbundna framför en Disneyfilm på tv, så kunde man nämligen själv passa på att dåsa bort några sekunder i tv-soffan. Sömn var en ständig bristvara i småbarnstider. Så likt Pavlovs hundar som började dregla när de hörde klockan som förebådade mat, så somnar jag direkt när jag ser något av Disney. Det har till och med hänt att jag har nickat till på bio. Än idag – när barnen sedan länge har slutat att störa min nattsömn – har Disneyfilmer den effekten på mig. Och eftersom ingenting i hela världen är så förutsägbart som Disneyfilmer, särskilt på julafton, så kan man ju somna i trygg förvissning om att äventyret slutar lyckligt. I Disneys värld behövs varken testamenten eller framtidsfullmakter.
