Det mest förlåtande med livet, troligtvis som kompensation för att det kan vara så jämntjockt svårt ibland, är dess förmåga att överraska. Att ge tillbaka. Att helt plötsligt stå i zenit, så man har solen rakt ovanför sig, och livet plötsligt inte kastar några skuggor alls.
Efter en sommar som hittills krånglat sig fram, nästan satt krokben på oss, så vänder allt på en dag. Vi har satt oss i bilen och kört tvärs över landet. Landat nån helt annanstans och hamnar mitt i sommaren. Den som hittills gäckat oss.
Ordet zenit, som kommer från arabiskan betyder egentligen ”ovanför huvudet”.
En tänkt punkt, när solen står rakt ovanför, 90 grader på himlavalvet, och solen kastar därför inga skuggor alls.
Och det är så allt plötsligt blir. Där borta, tvärs över landet. Livet kastar inga skuggor alls. Vi åker förbi kulliga backar, somriga kossor, solnedgångar i djupglänsande vatten och där finns inget mörker alls. Inte ens i skymningen.
Och vi vaknar till en dag i världens vackraste trädgård. Med ett brus av sommar. Syrsor, en vind som frasar genom löven, genom mogna sädesfält. Jag tror till och med jag hör fjärilarna fladdra.
Det är bara stilla och varmt och högsommar och det där livsbruset så överväldigande under en sol som står rakt ovanför oss så jag måste vända mig till Darling med tårar i ögonen och säga: ”Nu kom den, nu kom sommaren! Det är som om jag tar igen hela sommaren på en dag!”
Och Darling som är mer på jorden än vad jag är, tycker kanske jag tar i lite för mycket. Men jag står där mitt i härligheten med tårar i ögonen och säger om igen för mig själv: ”En dag, kan göra en hel sommar…”
Sen vandrar vi runt i den där ljuvliga trädgården, sätter oss i skuggan under ett aprikosträd med hemmagjord saft och kardemummasprakande kakor. Darling läser en bok, och jag tittar på blommor och äter kakor omvartannat.
Vi är båda överens om att vi är i paradiset.
”Det här är precis lika bra som Ullared,” kommer Darling fram till med ett glatt leende.
”Va!?!” utbrister jag! ”Det här är väl inte som Ullared!”
”Jo, men det är ju som Sportbaren i Ullared. Här är så många sittplatser så man kan sitta och läsa lite överallt.”
Sen tar vi paradiset med oss hem. För väl hemma är augusti, som blir mörkare för varje dag, plötsligt varm och tropisk. Så varm så ingen tänker på nåt mörker.
Jag sitter bland alla färgsprakande dahliorna i trädgården och suktar sommar och vi är så rusiga allesammans, jag och allt annat som flyger omkring bland blommorna så en trollslända krockar mig i pannan.
Och jag inser att sommaren är en process. Man kan inte gå från allt som händer i livet till vila på en gång. Det tar tid att mogna, vila, komma ner i varv, att hämta sig från den där ständigt surrande livsstressen.
Så jag badar mig lugnare för varje augustidopp jag tar.
Havet tycks bli blåare för varje gång. Solglittret glittrigare.
Till slut känns vi nästan som ett, jag och havet. Jag badar mig till oigenkännlighet. Jag badar mig till det urtidsdjur jag egentligen är.
Jag badar mig till mig själv igen.