Det sägs ju att man ser hela sitt liv och evigheten framför sig, som i en snabbspolad, förhoppningsvis vacker film, innan man dör.
Nästan en halv minut efter att hjärtat bevisligen slutat slå, kan vi fortfarande uppmäta aktivitet, som vågor, i hjärnan. Som vågor, som fortfarande slår mot livets strand och sen ut i det okända.
Jag undrar om det är där, i den filmen, den där sekundlyckan som jag ofta upplever i livet, finns. Och jag undrar om det är där, alla mina hittills upplevda vintrar befinner sig.
För så här i efterhand, när jag ser tillbaka, är vintern som små stunder av nåt magiskt, bara några sekunder. Jag vet inte om det beror på dåligt minne, eller om upplevelserna inte kom så tätt, men när jag ser tillbaka, kommer de som ett ögonblick.
Fladdrar förbi som ett tomtebloss.
Och sen är de borta.
Det är så den finns i minnet hos mig, vintern. Den som alltid var vit när jag var liten.
Sekunden när nån i klassen ropade: ”Titta! Det snöar!”
Och alla i klassen, lyfte blicken från skolbänkarna och tittar ut genom fönsterna. Och vi ser snön, svävande kristaller, stora fluffiga flingor av magi. Och hela livet riste till och jag fick ett ögonblicks-minne till evigheten.
Det kändes som om hela jag var ett snöfall.
Eller i alla fall som om världen var ett december-dunkelt klassrum i södra Sverige, med årets första snöfall utanför.
Sen kommer de som ögonblick efter ögonblick, minnena. Värmen i pannrummet, när man letat fram snön som alltid la sig i glipan mellan stövlarna och skidoverallen. I det lilla snövecket.
Så stod man där med en liten snöklump, nåt kallt i handen. Jag minns inte var jag la snön.
Minns bara minnet av den. Kanske smälte den där i pannrummet, där jag stod med vinterkalla kinder i pannrummets värme.
Den var som ett grepp då. Vintern.
Den kom. Den satt i. Den satt i länge. Man satt liksom fast i den.
Och det var ett skönt grepp. Som en trygg, fast vuxen, som höll en i stillhet, en stillhet man kanske behövde.
Det greppet, blir jag påmind om nu, nu när det inte kommer.
När vintern kommer, men försvinner efter bara några dagar. Veckor som går, av det som ska vara vinterns hjärta. Men hjärtat i vintern finns inte där.
Ursprunget till ordet vinter, är wintruz, och tros betyda våt. En tolkning från en annan gammal ordstam, är vit.
Som om världen redan då, visste att vintern kan vara både och. Både våt, och vit. Anglosaxerna räknade livet i antal vintrar man levt. Eftersom jag föddes mitt i en vinter, för snart ganska så länge sen, så antar jag att jag redan som nyfödd, hade levt mitt första vinter-år. Kanske är det därför jag längtar efter vinter så, för jag har en extra årsring vinter i mig. Och alla mina minnens vintrar är vita.
Kanske är det, det som gör att det nya okända som väntar nu, känns så ovant. De där våta vintrarna som väntar. Ett klimat vi ännu inte har några minnen om.
De nya våta vintrarna som alltmer sällan får vågen att slå in mot det tryggt och välkänt iskallt vita.
Vad det än är, så känner jag att jag saknar vinterns grepp om mig.
