Jag läste i en kvällstidning att höstens trendigaste färg är beige. Det säger väl allt om vilken kul tid vi lever i.
En del tycker förstås att det beige skiftar i brunt. Gamla fiender har blivit kompisar och den nya unga klimat- och miljöministern har rensat i sin presentation på Twitter där det tidigare stod att hon ”krossar rassar”. Flexibelt och pragmatiskt eller bara ryggradslöst? Döm själva. Detta är ingen ledarspalt. Men vilken karriärist skulle tacka nej till att bli statsråd vid 26 års ålder, liksom?
Själv hade jag inte riktigt den framåtandan när jag var 26. Jag var journalist på Skaraborgs Läns Allehanda, i bygden även kallad ”Gresablat” på grund av livdjursannonserna. Inte mycket status i det, men jag längtade inte ett dugg efter att klättra i karriären. Hade någon kastat en ministerpost (inte troligt…) på mig hade jag snabbt sprungit åt andra hållet. Däremot längtade jag tillbaka till Halland och havet. I Skövde där jag bodde finns inte ens en å. Berget Billingen som skuggar hela stan förkortar dagen åtskilligt, och i skidbacken som vi såg från vår balkong låg snön kvar i maj på den tiden. Jag vet inte om klimatkrisen har ändrat på det nu. Men det begriper ni ju själva att jag inte kunde stanna där.
Klimatministern är nog av annat virke. Vi får hoppas att det räcker nu när hon får ansvar för denna tids mest ödesmättade fråga. Men man ska väl inte ha fördomar mot människor för att de är unga. Sin bristande erfarenhet kompenserar de ofta med mycket energi. Och energi behövs ju mer än någonsin.
Dessutom – så ny i politiken är hon faktiskt inte utan att hennes partiledare borde ha lärt sig vad hon heter. Men han ville visst inte ge sig på att uttala hennes efternamn vid presskonferensen när regeringen först presenterades. Visserligen är det ett krångligt namn för en Svensson eller en Pehrson, men man kunde väl förvänta sig mer av honom. Han hade ju ändå bara fyra ministrar att hålla reda på, förutom sig själv då!
Jag lämnade Skaraborg och tog mig tillbaka hem till Halland, och det gjorde jag rätt i. Men ibland när jag cyklar i motvind tänker jag tillbaka på Skövde där det nästan inte blåser. Om löven i träden rör sig aldrig så lite så tycker Skövdeborna att det stormar. Men när cykelturerna här på Västkusten blir jobbiga får man trösta sig med bra snurr på vindkraftverken.
Hörde ni förresten att Sveriges hushåll drog ner sin elförbrukning med hela 18 procent i september, jämfört med samma månad förra året? Och detta helt utan myndighetskampanjer. Alla beslutsfattare har ju haft fullt upp med valet, och har inte velat skrämma oss med obehagliga saker som besparingar.
Hemma har vi varit envetna och inte slagit på värmen förrän nu. Det har räckt med en daglig liten brasa i myskaminen. Men nu är veden slut. Det är kanske lika bra det. Jag läser på Naturvårdsverkets sajt: ”Utsläppen från vedeldning beräknas bidra till att cirka 1000 personer om året dör i förtid. Sot från eldningen har också en klimatpåverkan.”
Suck. Det är inte lätt att göra rätt.
