När min systerdotter var liten var hon väldigt kräsen, men mån om att inte göra någon ledsen. Hon försökte därför alltid mildra sina omdömen om mat genom att säga ”Förlåt, men jag älskar inte det här” De orden blev man liksom aldrig särskilt upprörd över.
Jag var kanske lite hård mot mina barn när de var små. Eftersom jag så gärna ville att de skulle gilla nya smaker bara de gav det lite tid, sade jag till dem när de tvekade: ”Det här är vad som serveras idag. Om ni inte vill gå hungriga, föreslår jag att ni äter upp. Det kommer nämligen inget annat senare.”
Matlagning är inte riktigt min gren, så det bästa jag visste var när jag samlat ihop tillräckligt med rester för att kunna servera en buffé. Min äldste son tyckte däremot väldigt illa om den typen av restmiddagar. Han hade dock kommit fram till en ganska så bra lösning på sitt problem och samlade därför sina syskon före måltiden för att peppa dem:
”Jag vet att vi inte riktigt älskar den här maten, men det är lika bra att äta upp idag. Annars får vi det bara som rester imorgon!”
Kanske är det bra om man är noga med att barnen ändå smakar. Hur blir man annars som vuxen? En god vän till mig berättade att han för ett tag sedan hade haft gamla vänner på besök över ett veckoslut. Det var mycket länge sedan de sågs och min vän hade lovat stå för både mat och husrum. Ganska så sent inför besöket fick min vän en lista över mat hans kompisar inte tålde, tyckte om eller helt enkelt bara inte åt. Anledningen var något oklar.
Min vän är väl ingen kock, men han hanterar några paradrätter och har genom åren klarat sig ganska bra med det. Jag har aldrig någonsin behövt ifrågasätta hans matlagning. Allt gick dock fint första kvällen när gästerna kom och de blev mätta och glada. Andra kvällen blev helt annorlunda då de vägrade äta det han serverade. ”Vi tycker inte det här är gott”, var deras kommentar. ”Inte ens barn tycker det här är ätbart.”
Nu hör det till saken att min väns barn älskar rätten. Men bortsett från det, var det inte ett otroligt ohyfsat och oartigt sätt att uttrycka sig på, till någon som lagat mat till just dig? Talar vuxna människor så nedsättande till varandra om något som en annan person har producerat? Ni kanske tror att min gode vän är helt värdelös i köket, men jag kan garantera motsatsen. Det här paret, som han tidigare kallat sina vänner, verkar i mina ögon kräsna. Vi kanske rentav ska beskriva dem som mycket kräsna?
Min vän blev så förvånad över vännernas reaktion att han blev helt tyst. Hade de varit lika väluppfostrade som min systerdotter hade de kanske sagt ”Tack för att du lagade maten, men tyvärr så älskar vi inte det här.” Och min vän hade då svarat: ”Det är lika bra att ni äter, för något annat kommer inte att serveras. Annars får ni det bara som rester imorgon!”
Brödtext här...
