Ibland är det mellanrummen som bär livet framåt. De där som glimtar till som en klar och stadig låga mitt i mörkret efter trötta veckor.
Det kommer bästa vännen S, fram till efter en höst där först ena sonen varit sjuk en hel månad och sen andra sonen, och lagom tills det är elva nätter före jul landar hon i den stora tröttheten och kommer fram till att man får ta de små mellanrummen mellan de stora katastroferna, att vila i.
Köpa en gran i.
Kramas i.
Med hela hösten gången till att ta hand om en sjuk Pappa, håller jag med, och går till stan i ett litet mellanrum, och köper en gran av Linnéa som står på torget och säljer granar och kransar som hon gjort i alla år. Och vi står där och pratar en stund om snödjupet i inre Halland över stickiga enris-kransar och doftande smågranar.
När inget egentligen är som vanligt, så känns det så alldeles extra skönt att hitta Linnéa där, bland alla snödrivor, precis som vanligt.
Man måste gå in och ut ur bubblan, när det finns mycket svårt och sjukdom nära. Man kan inte bara vistas i det svåra.
Man får dra ner på ambitionerna, tänka om. Ibland mår man kanske bäst av att köpa lussekatter istället för att baka. Eller göra som min hårfrisörska tänker göra i år, köpa en färdig grönkålskorv, istället för att skölja och koka två stora säckar.
Sist provade hon att skölja grönkålen i tvättmaskinen för att få den ren från den halländska sandjorden. Metoden fungerade i och för sig, men lämnade grönkålsrester efter sig i systemet så mannen, som är rörmokare, fick jobba lite extra till jul.
I år tänkte hon prova en ännu enklare lösning.
När de trötta veckorna blir för många, då ska man unna sig de enkla lösningarna.
Det är verkligen i mellanrummen, lågan plötsligt kan klarna till.
För efter veckor när allt känts ogripbart, så kommer en kväll när livet kokas ihop till att min Pappa just då har mindre ont, snön faller, och ur en musikapparat med dåliga högtalare sjunger det lite julmusik.
Och det är som om ett litet Halleluja brister ut inom mig. För stunden som är just nu. För livet.
Och när vi har släckt för natten, tänker jag, ”Det finns bra, mitt i det dåliga,” och kärleken håller om mig, täcket känns som en andra omfamning, och snön ligger som ett vilsamt extratäcke där ute i vinternatten.
Några dagar senare kommer en decembergryning när fåglarna plötsligt vaknar till och sjunger mitt i mörkret. Och på morgonen, vaknar vi till sol.
Snön har smält bort och när jag ringer till Pappa svarar han med sin vanliga, friska röst.
Vi pratar om solen och att det är en bra dag för en promenad till havet. Och Pappa säger:
”Då gör vi som vi brukar.”
”Ja,” säger jag och skrattar. ”Då gör vi som vi brukar.”
Och morgonsolen skiner in så starkt genom fönstret så det känns som vår. Och jag får lust att putsa fönster där jag står där i pyjamasen.
Putsa bort alla de senaste stormarna. Putsa, och göra fint och bra, och samtidigt veta att nästa storm kan dra in redan till kvällen.
Men just nu, skiner solen så klart och stadigt i vårt fina lilla mellanrum.
