Jag är visserligen en kulturtant, men har aldrig påstått att jag är hardcore. För mig bör inte kultur vara tillkrånglad och tung. Jag gillar när det är enkelt och lättsmält.
Min pojkvän och jag skulle för första gången på Göteborgs filmfestival och vi hade planerat att se två filmer. För att kunna välja bland 250 olika, blev språket utslagsgivande och vi valde därför bland de engelskspråkiga filmerna. Inte för att vi har något emot isländska, franska och iranska filmer, mer för att en amerikansk pojkvän har lättare att förstå.
Det blev en animerad film, men vi råkade bli sena. Vid spårvagnshållplatsen insåg jag att filmen börjat för två minuter sedan, varvid vi sprang den sista biten mot biografen.
Vi var inte ensamma om att komma sent. Två tjejer stod utanför salongen och försökte övertyga dörrvakten om att släppa in dem. Filmfestivalen innehöll tydligen ingen reklam och gick vi in så här sent störde vi den redan sittande biopubliken. Tjejerna gestikulerade så ilsket att deras popcorn flög i cirklar runt dem. Till slut gick dörrvakten med på att vi i alla fall kunde byta biljetterna mot annan film.
Snabbt letade jag upp nästa engelskspråkiga film på vår lista och bytte den animerade filmen mot en australiensisk roadmovie som skulle visas dagen därpå.
Den här gången såg vi till att vara i god tid. Filmen började med att vi, från baksätet, såg instrumentbrädan på en bil och genom vindrutan en parkeringsplats. Efter en evighet, satte sig en man i förarsätet och började köra. Vi fick höra honom ringa till sin mamma som var dement och därefter diskutera en resa till Adelaide med sin fru. Utan förvarning klipptes vi tillbaka till parkeringsplatsen. Samma instrumentbräda, samma förare och samma telefonsamtal i samma täta trafik. I övrigt inget nytt.
Parkeringsplatsen igen. Den här gången hade mannen köpt ny bil av samma märke. Han gillade tydligen röda bilar och tillsammans med en kollega som han körde hem genom den australiensiska motorvägstrafiken kommenterade han förbipasserande lika röda bilar. Han ringde också sin mamma och sin fru. Han poängterade för sin passagerare att detta var vad han brukade göra i bilen på väg hem efter jobbet. Biopubliken hade redan förstått det.
Efter den bilturen kom flera i samma stil. Jag har glömt hur många. Samtalsämnena med mamman och hustrun varierade en aning, ibland var han ensam, ibland var resan kortare och ibland regnade det. Mamman blev sämre.
När det gått nästan tre timmar och mamman fortfarande levde, frågade jag min pojkvän om han behövde gå på toaletten. Det behövde han. Eftersom biografen var stor och svårorienterad följde jag med honom ut. För att hjälpa honom hitta den närmaste bara.
Vi såg aldrig slutet på roadmovien, utan tog istället spårvagnen hem.
Undrar hur det gick för mamman…?
