Karin hade en vän med en bil (den vännen var jag) och vi åkte långt bort. Vi kanske till och med lämnade Sverige. Nej det gjorde vi inte, men vi lämnade Halland och körde till Göteborg för att efter hiskeligt lång väntan få se och höra Håkan Hellström.
Nästan exakt på dagen tre år tidigare hade min sambo överraskat mig med två biljetter till konserten som skulle äga rum prick ett år senare. Trodde vi tralala. Två gånger blev spelningen flyttad på grund av pandemin, men vi tänkte när vi gick genom tiden, att allt det bästa inte hänt än, och tack vare den inställningen så orkade vi hålla humöret uppe.
Vi bestämde att vi skulle köra bil eftersom både Karin och jag bor på landet dit man inte tar sig på annat sätt nattetid. Det värsta jag vet är att köra bil i Göteborg, stan är full av tanter och tragik och vart jag än ska hamnar jag på Korsvägen där alla tutar argt på mig. Jag blir ett tappat självförtroende och det tar så himla lång tid innan jag hämtar mig efter en sådan upplevelse.
Men jag kom faktiskt fram till att jag har lurat mig själv för många gånger nu. Så farligt är det inte med Göteborgskörning, inte när man har gps och en kompetent vän som kartläsare. Vi kände ingen sorg när vi kom till Göteborg, bara glädje. Äntligen var det dags!
Utanför Ullevi kom jag på att jag hade glömt mina öronproppar och köpte därför ett par för 120 kronor. Runt hörnet stod en annan försäljare som sålde likadana proppar för 80 kronor. Om du vill ha en idiot lägg din hand i min, sa jag med bitterhet i rösten och så traskade vi in på arenan. Karin tog inte min hand, fullt begripligt.
Förbandet var bra, men det var liksom inget som fick igång publiken. Jag saknade peppen och kände att är det här allt det blir så dör jag.
Så kom Håkan äntligen på och det var så bra! Vi hade bra ståplatser men kände liksom åh gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort. Medan alla skrålade med i textraden Häll ut havet ända bort till horisonten hällde någon ut en halv öl i min ena sko och jag fick ett svart moln över mig. De kommer ångra sig, de som behandlat mig så.
Håkan och Miriam Bryant började sjunga låten ”Ett sista glas”, i samma stund så visste jag att allting har ett slut, och Karin och jag började sakta röra oss mot utgången. Vi var trötta, vi var bara inte gjorda för dessa dar och vi hade en lång hemresa framför oss. På väg ut var det en kalasfull kille som ramlade omkull, tog sig upp och sen ramlade omkull igen – på mig. Det gick bra men var faktiskt lite läskigt.
Klockan två på natten närmade vi oss Karins hus. Det var kolsvart, jag var blind, blind, blind och hade kramp i ena smalbenet. Men Karin sa ”Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont”, så det gjorde jag. Hem skulle vi.
När jag vaknade nästa dag var jag helt slut, men sa till mig själv att visst känns det fint att vara vid liv en dag till? Trött, tacksam och liksom rörd. Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu. Du är solskenet, vad gott det är att ha dig Karin. Tack för att du är min vän!
