Det finns något jag har som inte alla vuxna har. Något jag är både tacksam och mallig över. En livs levande mormor och en livs levande farmor! Det är en ynnest att få ha dem och att få lära känna dem som vuxen.
Mormor och farmor axlar många roller i mitt liv. De är mina extramammor, mina vänner, mina rådgivare, receptböcker, uppslagsverk och stora kärlekar. Fastän livet tutar på och jag önskar att jag tog mig i kragen och hörde av mig oftare så finns de alltid där, de små gullisarna, och jag hoppas att de känner och vet att jag också finns där för dem.
Min farmor bor 35 mil från mig. Det är alldeles för långt, jag blir förbannad när jag tänker på det. Men hade det inte varit för att min pappa i sin ungdoms fagraste vår bestämt sig för att ta ett jobb 33 mil hemifrån så hade jag inte funnits över huvud taget.
Det som är bra är att jag som bekant är otroligt bra på att köra bil, och eftersom jag dessutom känner vägen till farmor bättre än min egen socklåda så går det att åtgärda problemet – om än tillfälligt. Innan jag fick barn åkte jag upp själv till farmor och familjen titt som tätt, men senaste åren har vi åkt hela konkarongen. Och det är trevligt, jag vill ju att min familj ska få träffa hela sin familj också. Men det går inte att säga en hel mening utan att bli avbruten.
Farmor har dessutom världens bästa hus. Det är stort, man kan springa runt runt runt, det finns jättemånga dörrar och skrymslen och våningar och leksaksbilar. Så sedan ett par år tillbaka har farmor och jag återupptagit gamla vanor och infört tjejhelg! När som helst på året får familjen följa med, men på hösten åker jag själv.
Härom helgen var det dags för årets tjejhelg. Alldeles pirrig satte jag mig, helt själv, i bilen. Min musik, min ljudbok och mitt bilgodis, redan här börjar helgen. Hur mycket jag än älskar mina illbattingar så är det helt sinnessjukt skönt att köra långt själv utan tjat, kisspauser och slagsmål.
Vad gör vi under en tjejhelg då? Pratar! Om nutid, dåtid, framtid och samtid. Om konst, kläder och minnen. Vi tittar på väderleksrapporter, lagar god mat och dricker vin. Provar kläder och peppar varandra. Grejar lite i trädgården och skakar lite mattor. Pratar lite mer, om blommor och kryddor, musik och sömnad. Vi är uppe jättesent och sover jättelänge. För såna är vi, jag och min farmor – nattens drottningar.
En helg är skitkort, så när jag måste börja köra söder ut så är vi aldrig på långa vägar färdigpratade. Visst, vi pratar i telefon men det är inte samma sak. När jag kommer hem efter en sån här helg är jag först alldeles tom och ledsen. Varför ska man nånsin behöva köra ifrån de man älskar? Efter några dagar så vänder det, när jag börjar reflektera. Då kommer värmen och glädjen och omsveper mig. Tänk att jag får ha detta! Det skiljer 52 år mellan mig och farmor. Det märks inte när vi dricker vin, provar kavajer och fnissar tillsammans en lördagnatt. Ta tillvara på de du har, prata med dem, kanske är ni mer lika än vad du tror?
